Jag tror att jag tänker dansa

Tick. Tack. Sekunderna slår mot medvetandets väggar. Som en stor kyrkklocka som klämtar tungt, slag för slag. Klumpigt rör sig tiden framåt. Andetagen däremot är lätta som en katts försiktiga tassande över marken. Känslorna svävar några centimeter ovanför vardagens tunga betonglandskap. Och här sitter jag och stämmer mina inre instrument i samklang med kvällens toner. Musiken från kvällen spelas från en nysträngad gitarr. Ackorden är sköra och kortlevda. De föds orörda och löses sedan upp snabbt och tystnaden som inträder vibrerar av längan efter den vackra klangen. Som i små oregelbundna explosioner kommer ackorden. Och jag lyssnar och stampar min fot omedvetet i takt till den klara melodin. Det var ett tag sedan jag tillät mig att lyssna. Men nu hör jag melodin och jag tror att jag tänker dansa. 

Känslan av sanning föregår realiteten

Vi ser bara stereotyper och grupper av människor känns det som, inte individer. Men det är omöjligt att fånga in ett antal individer under en enda beteckning. Det mänskliga omfattandet innefattar så mycket mer än en åsikt, ett utseende, en ålder etc. Vi är våra tankar, våra känslor, våra beteenden, vår erfarenhet, våra omedvetna processer och under dessa kategorier finns en oändlighet av underkategorier. Att försöka förstå en grupp av människor utifrån en beteckning eller ett gemensamt attribut, är som att titta på toppen av ett isberg med ett förstoringsglas.

                Stereotyper och fördomar är reducerande och avhumaniserande. Vi gör våra medmänniskor till förenklade objekt som vi sedan behandlar på ett oförsiktigt sätt. Genom att reducera våra medmänniskor till enkla logiska förklaringar, kan vi legitimera ett ansvarslöst beteende gentemot dem. Genom att exempelvis sammanfatta invandrare eller hemlösa under kategorin kriminella, kikar vi på verkligheten genom ett smalt sugrör. När vi gör det kan vi alstra rasistiska eller aggressiva fördomar mot dem. Genom att kika genom det här sugröret så slipper vi se det som ligger utanför dess omfång. Och det man inte ser väljer man att förneka – det existerar inte. På så sätt kan man välja vart man vill rikta sitt sugrör till medvetenhet så att man endast betraktar aspekter som legitimerar ett inre kanaliserande av abstrakta missnöjekänslor. Så här kan man göra mot vem och vilka som helst. Selektivt väljer vi, antingen medvetet eller omedvetet, vilka aspekter hos människor vi vill fokusera på. Övriga dimensioner eller motsägande aspekter, sållar vi bort för att göra vår förklaringsmodell så enkel och övertygande som möjligt.

                Man kan säga att vi många gånger, mer än vi själva tror, använder denna perceptuella och kognitiva selektivitet för att undvika känslor av obehag och oklarhet. Denna subjektiva aspekt föregår ofta i stor grad, den realistiska och dynamiska aspekten. Lite slarvigt kan man säga att vi inte bryr oss om sanningshalten i det vi tror på utan endast den upplevda känslan av sanning och övertygelse. Genom att intala sig själv och söka argument för att judar är råttor, muslimer terrorister, hemlösa lata, romer falska, feminister sexuellt frustrerade, homosexuella psykiskt sjuka, så reduceras känslan av ambivalens och istället byggs sakta en personlig verklighetsbild upp där individen faktiskt tror att dessa grupper av människor/individer präglas och enbart innefattas av dessa selektiva attribut. Och samtidigt så öppnas en inre kanal utåt där känslor av otrygghet, frustration och rädsla får utlopp.

Gäsp!

Suck vad trött jag är, det är helt sjukt. Jag hörde inte alarmet, jag satte på mig tröjan bakochfram och välte ner hela frukostbordet nästan. Några bevis för min extrema trötthet. Jag känner mig helt drogad. Det har gått en timme och jag är fortfarande lika trött. Vi får se hur dagen utspelar sig. Förmodligen lär jag däcka i vilorummet på skolan och sova till kl fem! Gäsp!

ingafilter.blogg.se

Jag är så jävla trött på att människor målar upp sig själva i färgglada nyanser utåt medan dom inåt sett är färgblinda. Vi lever i en drömvärld. Vi tror att alla andra omkring oss är så lyckliga och lever så speciella och häftiga liv. Det stämmer inte. Vi döljer vardagen. Vi lägger filter på filter över vardagstristessen tills den ser spännande ut. Det är fullkomligt sjukt. På den här bloggen vill jag visa mina vanliga vardag. Det är en liten protest på dagens ytliga hybris. Förhoppningsvis kan människor känna sig lugna av att läsa min blogg eftersom de inte behöver känna sig ensamma med att ha en färgstum vardag och inte heller har några som helst krav att vara speciella eller fullkomliga. Detta kan förhoppningsvis utgöra en fristad för människor som blir utmattade av social hysteri.

RSS 2.0