Utdragna sekunder

Tågvagnen är fylld av främmande människor. Alla med olika utseende. Olika åldrar. Olika värdegrunder. De flesta sitter tysta endast, ett fåtal pratar med varandra. Någon pratar i telefon. Blickarna är fästa på reserverade punkter. Alla har sin punkt. De flestas blickar riktas mot mobilskärmarna som vagt skiner i dagsljuset. De som inte tittar ner på sin telefon tittar ut mot landskapen som sveper förbi utanför fönstren.

         Alla är så tysta. Ingen har någonting att säga. Tråkiga människor överallt. Sovande.

         Utanför ligger den gråa himlen och breder ut sig tungt. Allting får en matt ton. Träden, husen, fälten, vägarna. Så färglöst alltihopa. Allting står still. Halvt deprimerade, halvt drogade. Svävandes i ett skevt tillstånd. Tungt och tomt på samma gång. Det är tomheten som gör landskapen så tunga. Den drar liksom allting nedåt med en enorm kraft. Den drar i trädrötter, i vinterfrusna fält, i villorna och framför allt i allt som lever.

         En buss startar vid en busskur. Sakta lunkar den fram. Motorstoppet känns nära. Den ser ut att väga flera hundra ton. En grävskopa står avstängd bredvid en hög av grus och sten. På de gråa industrifasaderna är graffitti utmålat. Tunna lager av färg. De ser ut att kunna ramla av när som helst.

         Tågresenärerna runt om mig, faller in i sömn en efter en. Himlen tjocknar ytterligare. Och tiden känns utdragen. Sekunderna sliter och drar i en. Jag vill bara lägga mig ner på marken och blunda. Ligga i fosterställning och flämta.

         En byggarbetare står ensam i sin orangea overall och stirrar tomt ut i ingenting. Tåget rullar vidare och blickarna flackar. Jag fäster min blick på den punkt som är reserverad för mig. Där jag kan titta ifred utan att behöva möta någon annan människa. Jag isolerar mig och lämnar verkligheten.

         

Birgitta
2015-02-27 @ 14:40:39

Du har prickat det perfekt!

Birgitta
2015-02-27 @ 14:40:55

Du har prickat det perfekt!

Anonym
2015-06-24 @ 19:59:49

Vart tog du vägen skriver du på boken?




Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

ingafilter.blogg.se

Jag är så jävla trött på att människor målar upp sig själva i färgglada nyanser utåt medan dom inåt sett är färgblinda. Vi lever i en drömvärld. Vi tror att alla andra omkring oss är så lyckliga och lever så speciella och häftiga liv. Det stämmer inte. Vi döljer vardagen. Vi lägger filter på filter över vardagstristessen tills den ser spännande ut. Det är fullkomligt sjukt. På den här bloggen vill jag visa mina vanliga vardag. Det är en liten protest på dagens ytliga hybris. Förhoppningsvis kan människor känna sig lugna av att läsa min blogg eftersom de inte behöver känna sig ensamma med att ha en färgstum vardag och inte heller har några som helst krav att vara speciella eller fullkomliga. Detta kan förhoppningsvis utgöra en fristad för människor som blir utmattade av social hysteri.

RSS 2.0