matta färger

Vad håller jag på med just nu?
Känslan är ingenting. Det känns verkligen som om jag gör ingenting. Jag har varit hemma från skolan hela veckan eftersom jag snart ska byta skola. Varje dag har jag sovit ut till klockan tolv och under dagen har jag i princip bara suttit vid min dator och varit inne på Aftonbladet eller tittat på meningslösa Youtube-videor för att bli någorlunda stimulerad. 
I bakgrunden lyssnar jag på golf. Det är Ryder Cup som spelas. Det är väl en aning spännande men egentligen fullständligt oväsentligt för mig och mitt liv. Det kan jag ofta känna när jag tittar på sport eller något tv-program. I stunden kan jag uppslukas av det men efteråt sköljs jag över av en tung tomhet. Vare sig Sverige vinner eller inte vinner en kvalmatch i fotboll eller inte, kommer mitt liv se ut exakt som det såg ut innan matchen. 
Vi människor tenderar att bli så himla uppslukade av ytliga saker, nästintill besatta. Vi lägger ner stor tid och energi av våra liv på betydelselösa saker. Tittar man på Facebook eller andra sociala medier lever vi människor i den lyckligaste tiden i mänsklighetens historia. Allt är perfekt. Men tittar man på bokade möten hos psykologer runtom i världen och utskrivningen av anti-depressiva mediciner, så målas en annan verklighet upp. 
Jag tror vi blir trötta av att hela tiden vara så jävla perfekta. Falskheten mattar ut oss. Vårt skådespeleri tar över och vi vår aldrig en möjlighet att få vara normala. Och det är minst lika jobbigt att se alla runt om en krystat lyckliga. 
Ikväll ska jag ut och några öl med några i min gamla klass. Fick jag själv välja så stannar jag hemma. Det är inte så jävla kul att vara med människor. Visst det kan vara trevligt ibland men det är inte överdrivet underbart. Man ska prata, le och vara glad. Det sociala tvånget blir påtagligt. När jag sitter där med en öl i handen och ler och är social kan jag många gånger känna att jag lurar både mig själv och mina vänner. Och då undrar jag ofta om dom känner samma sak. Att dom allra helst vill åka hem och lägga sig under täcket och slippa alla leenden. Att den enda aneldningen att dom sitter där är för att dom måste. 
Livet är inte så jävla underbart. Jag säger inte att livet är tragiskt och hemskt, men det är inte så sjukligt lyckligt som vi människor får det att framstå. Samtidigt är inte livet så jävla hemskt heller. Vi är också duktiga på att måla upp det som truamatiskt. Livet är inte målat i så starka dramatiska färger. Livet är medelbra och medeldåligt. Jag blir så utmattad av alla dramatiska människor därute. Alla supermänniskor. Alla ensamma panikslagna supermänniskor. 
Sandra
2014-09-29 @ 19:42:57

Fan vad sant allt det var! Så känner jag med. Åker på tillställningar men vill helst ligga hemma i sängen med ett tråkat ansiktsuttryck istället för att skaka hand och gå runt med ett påklistrat leende.

Svar: Det är så synd att det finns ett sånt osynligt krav att ha ett påklistrat leende. 'varför kan man inte bara få vara tråkig för en gångs skull?
Ulf Rådberg




Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

ingafilter.blogg.se

Jag är så jävla trött på att människor målar upp sig själva i färgglada nyanser utåt medan dom inåt sett är färgblinda. Vi lever i en drömvärld. Vi tror att alla andra omkring oss är så lyckliga och lever så speciella och häftiga liv. Det stämmer inte. Vi döljer vardagen. Vi lägger filter på filter över vardagstristessen tills den ser spännande ut. Det är fullkomligt sjukt. På den här bloggen vill jag visa mina vanliga vardag. Det är en liten protest på dagens ytliga hybris. Förhoppningsvis kan människor känna sig lugna av att läsa min blogg eftersom de inte behöver känna sig ensamma med att ha en färgstum vardag och inte heller har några som helst krav att vara speciella eller fullkomliga. Detta kan förhoppningsvis utgöra en fristad för människor som blir utmattade av social hysteri.

RSS 2.0