Låt mig få vara liten och rädd!

 

Ibland är livet jävligt tungt. Ibland känner man sig väldigt ensam och sårbar. Ibland vill man gråta. Ibland vill man ha en stor, varm och trygg famn att försvinna in i. Vi försöker vara så stora hela tiden. Så starka. Så oberoende våra känslor. Men det går ju inte och det vet vi om. Trots att vi försöker och försöker så hamnar vi ändå där igen. Mitt i sårbarheten och otryggheten, skräckslagna och ensamma. Gång på gång blir vi små igen. Lika utelämnade som de barn vi en gång var. Men istället för att skydda barnet inom oss, slår vi på det. Vi skriker åt det. "Varför gråter du för?! Skärp dig?! Tror du att någon kommer hjälpa dig eller?!" Vi tillåter inte oss själva att vara små. Trots att vi inte kan vara stora så hänger vi kvar desperat i den storas roll och vägrar att få vara liten för en stund. Vi är så rädda för att bli sårade när vi är försvarslösa att vi skriker åt barnet i oss att sluta finnas och växa upp istället. Men barnet i oss är ju också oss. Vi blir skrikna åt. Vi försöker förneka den delen och se det som någonting utanför oss själva. Men det är vi. Vi blir skrikna åt trots att vi inte kan försvara oss, trots att vi sitter livrädda i ett hörn med ansiktet i våra händer. Detta gör vi mot oss själva. Vi skadar oss själva. Vi tillåter inte oss själva att få finnas till med ovillkorlig kärlek. Vi är våra egna översittare. Vi måste sluta! Det får inte hålla på längre. Vi kan inte tillåta oss själva att slå på oss så som vi gör. Det är hemskt! Vi måste ge oss själva kärlek istället. Vi vinner ingenting på att förtrycka och begränsa. Du har ett ansvar inför dig själv - vad du gör mot dig själv. Det är inte okej att slå inåt. Sluta!

Mia Forsberg
2014-09-28 @ 10:04:53
URL: http://miizing.blogg.se/

Jag håller med dig! När man känner känslan av att inte ha något att göra, inga måsten och inga stress - den känslan är underbar. Men som du säger, det är allt för sällan man känner så..

THE REVOLT
2014-09-28 @ 19:38:22
URL: http://TheRevolt.blogg.se

Va bra du skriver!:0

Svar: Tack så mycket
Ulf Rådberg




Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

ingafilter.blogg.se

Jag är så jävla trött på att människor målar upp sig själva i färgglada nyanser utåt medan dom inåt sett är färgblinda. Vi lever i en drömvärld. Vi tror att alla andra omkring oss är så lyckliga och lever så speciella och häftiga liv. Det stämmer inte. Vi döljer vardagen. Vi lägger filter på filter över vardagstristessen tills den ser spännande ut. Det är fullkomligt sjukt. På den här bloggen vill jag visa mina vanliga vardag. Det är en liten protest på dagens ytliga hybris. Förhoppningsvis kan människor känna sig lugna av att läsa min blogg eftersom de inte behöver känna sig ensamma med att ha en färgstum vardag och inte heller har några som helst krav att vara speciella eller fullkomliga. Detta kan förhoppningsvis utgöra en fristad för människor som blir utmattade av social hysteri.

RSS 2.0