Jag förtjänar inte kärlek nu, älska mig just därför!

Äckliga människor, de finns överallt. De har något äckligt i blicken när de passerar. Något känslokallt, girigt, självupptaget. Varje gång jag möter deras blick känner jag mig snuskig efteråt. Det känns som om jag har kommit i kontakt med något skamligt och förbjudet. Någon man inte borde och inte vill komma i kontakt med. Jag kan nästan känna mig antastad bara av att se dem.

Sedan finns barn. Det liksom glittrar i varje barn blick. Hoppfullheten är ännu orörd. De utstrålar något otroligt vackert. Skörheten och oskuldsfullheten. Den mänskliga naturliga svagheten. Och i det, i denna skörhet, lyser den största av styrkor. De har något – en livskraft, ett mod – som är inspirerande och bländande. Men man kan inte vända blicken. Man är fast. Barnen greppar tag hårt om hjärtemuskeln. De påminner en om något man saknat under lång tid. Något man en gång själv ägt. Denna ärliga livskraft. Detta är nästintill plågsamt. De väcker en smärta – en stark saknad – om något som en gång gett alltet ett syfte. 

Och sedan dessa äckliga människor. Det slår mig med full kraft, att de själva en gång varit barn – att de ur deras ögon glittrat av mening och hoppfullhet. Då blir jag knässvag. En ilska byggs upp inom mig. Hur kan detta få hända? Dessa människor har blivit brutalt mördade känslomässigt. De har blivit torterade till döds. Slagna om och om igen, tills hoppfullheten ersatts med rädsla och tillslut apati. Vad ont det måste ha gjort! Vilken besvikelse. Vilken fullkomlig otrygghet. Trauma. Istället för att se dessa människor som äckliga så fylls jag med ömhet för dessa människor. Jag önskar dem kärlek och närhet. Jag lider när jag tänker på hur plågsamt det måste vara att vara i deras situation.

Jag tänker på ordspråket: Älska mig mest då jag förtjänar det minst ty då behöver jag det bäst.
Det pekar mot något viktigt.  När man är som hårdast utåt är man som svagast inåt. Då behöver man som mest värme utifrån för att våga leva och inte stänga av. 




Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

ingafilter.blogg.se

Jag är så jävla trött på att människor målar upp sig själva i färgglada nyanser utåt medan dom inåt sett är färgblinda. Vi lever i en drömvärld. Vi tror att alla andra omkring oss är så lyckliga och lever så speciella och häftiga liv. Det stämmer inte. Vi döljer vardagen. Vi lägger filter på filter över vardagstristessen tills den ser spännande ut. Det är fullkomligt sjukt. På den här bloggen vill jag visa mina vanliga vardag. Det är en liten protest på dagens ytliga hybris. Förhoppningsvis kan människor känna sig lugna av att läsa min blogg eftersom de inte behöver känna sig ensamma med att ha en färgstum vardag och inte heller har några som helst krav att vara speciella eller fullkomliga. Detta kan förhoppningsvis utgöra en fristad för människor som blir utmattade av social hysteri.

RSS 2.0