19:04

Det är inte svårt att förundras av livet. Det finns så mycket vi inte vet. Så mycket vi oftast tror vi vet någonting om men då och då plötsligt inser att vi aldrig haft en aning. Det kan kännas obehagligt för många. Otryggt. Det kan få en att känna sig liten och utelämnad – sårbar. Men det kan också ge en energi, skapa mening. Känslan av att livet är ett enda stort fantastiskt mysterium som man är delaktig i, kan skänka lugn.
För min del är det lite både och. Det finns en del inom mig som är liten, otrygg och försvarlös. Som vill blunda och kura in sig i ett hörn. Och så finns det en del som får styrka och mod av storheten. Som känner sig stor av att vara en del av något så stort. Dessa båda känslor vävs samman i en konstig massa inom mig – en svårfångad känsla som klyver mig. Det känns nästan som om det är två motsatta poler som tar ut varandra och kvar är ett ingenting – en tomhet. Jag känner mig nästan apatisk. Det är varken obehagligt eller härligt. Det är ingenting.
Vinden viner sakta förbi. Jag ser framför mig hur min lugg liksom svajar fram och tillbaka i vinden. Gång på gång drar jag handen genom håret bakåt för att inte ha luggen täckandes mina ögon men den faller envist tillbaka varje gång.
Jag tänker på mamma. Min mamma. Hon som en gång födde mig. Hon som jag har levt med majoriteten av mitt liv. Hon som gråter och saknar mig för att jag inte tar kontakt med henne. Jag vill helst tänka på något annat. Rent instinktivt försöker jag le och tänka på något roligt istället. Men det känns falskt, krystat. Usch. Jag vill verkligen inte tänka på det. Orden liksom fastnar och jag blir känslomässigt stum. Fast egentligen är jag nog väldigt ledsen och rädd. Jag vågar bara inte visa det – varken för mig själv eller för mamma. Eller någon annan.
Nu byter jag ämne eftersom jag har så oerhört svårt att skriva och tänka på mamma. Det får ta sin tid. Jag kanske kommer kunna skriva mer och känna mer senare.
Jag känner att jag vill fortsätta på ångestspåret. Jag känner att jag vill skriva av mig lite. Få ventilera. Jag tror att det behövs för att jag ska kunna andas. För att fortsätta orka.
Livet, vilket jävla abstrakt fenomen. Vad fan är livet? Det är ett jävla kluster. En tjock massa. En rejäl deg. Ibland, som nu, känns livet ganska tungt. Då är det inte särskilt roligt att leva. Det ända jag tänker på är hur tungt det är. Känslan av tyngden tar upp hela mitt medvetande. Och det blir som en ond spiral. Desto mer jag tänker på hur tungt livet känns, desto tyngre blir det. Om det bara fanns någon superhjälte som kunde komma och lyfta av mig dessa vikter. Någon som såg mig. Såg att jag är överbelastad. Såg det och ville hjälpa till. Jag kan längta efter det ibland. Att det skulle komma någon som tog hand om mig – tog mina vikter och bar dem åt mig. Jag kan bli så jävla förbannad på att vi människor är så kalla. Att vi kan se andras smärtor och hur djupt de sitter och plågar utan att göra något. Det får mig nästan att börja gråta. Det är så hemskt. Tänk om vi skulle ta hand om varandra istället. Fan.
Nu vill jag inte prata mer om det. Jag vill få andas lite. Ta en paus. Det tar så mycket energi att tänka på de här sakerna. Att skriva ner dem. Jag måste andas och få lite distans annars rasar jag ihop. Pust.
Okej, dags att fortsätta. Vi startar om. Livet. Livet, livet, livet. Hmmm… I ena stunden får det mig att nästan bryta ihop till det yttersta och i andra stunden så kan jag skratta åt dess patetiska karaktär och åt min egen. Ska man skratta eller gråta åt livet, det är väl det som är frågan. Men hur kan det vara så olika? Hur kan upplevelserna – livet – skilja sig åt så pass mycket från stund till stund? Hah! Är det inte typiskt? Livet är fanimej komiskt. Tragikomiskt. Om det finns en Gud så har han en väldigt rå humor. En väldigt bra humor. Fast det kan man ju bara tycka när man han distans till livet. När man är en del av livet, är man en del av hans sjuka skämt och då förefaller det bara som rent plågeri. Ja du, vad ska man göra? Det är fan inte lätt. Tur att man kan skratta åt skiten i alla fall. Annars vore man riktigt jävla illa ute. Fy fan!
Pust. Nu måste jag andas igen. Det är ansträngande att skriva om sånt här. Riktigt tunga saker. ”real shit!”. Andas. Haha jag blir ju helt utpumpad. Som att gå till gymmet en vecka. Eller berätta om för varenda klasskamrat att man mår ”bra” och alla banala saker man gjort under helgen. Och inte nog med det, sedan måste man även fråga varenda en vad hen gjort under helgen och hen mår och lyssna på rappakaljan tills man sjukanmäler sig och går hem tidigare. Men för att sammanfatta: Jävligt tur att humorn och självdistansen finns. Annars hade tagit fyrans nattbuss och hoppat från Västerbron för länge sedan. Människor som inte kan skratta åt sig själva och skiten de befinner sig i, är nog de mest tragiska människor jag vet. Vilket hemskt liv att leva. Jag önskar alla dem en miljonvinst på lotto eller något.
Snart tänker jag slå ner locket på datorn och dra ut på stan och supa bort mina sorger. Inte ensam såklart. Där är jag inte ännu. Du som inte skrattar när du läser den här meningen utan tänker ”Nej vad hemskt!”, gå och lägg dig! Du saknar självdistans och humor. Nu kanske jag var lite hård men man måste få skämta lite. Jag är så trött på alla överdramatiska människor som är så jävla rädda för allt och alla och inte kan slappna av lite och skratta åt skiten. Förlåt mig om ni blev kränkta. Jag skulle rekommendera er att sluta läsa min text och slå på nyheterna och gräma er över världens alla hemskheter och klaga på hur tufft ni har det.
Nej nu slutar jag. Jag känner att jag fått ut det mesta av vad som tagit plats i mitt inre. Nu ser jag framåt emot en trevlig kväll med trevligt sällskap!



Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

ingafilter.blogg.se

Jag är så jävla trött på att människor målar upp sig själva i färgglada nyanser utåt medan dom inåt sett är färgblinda. Vi lever i en drömvärld. Vi tror att alla andra omkring oss är så lyckliga och lever så speciella och häftiga liv. Det stämmer inte. Vi döljer vardagen. Vi lägger filter på filter över vardagstristessen tills den ser spännande ut. Det är fullkomligt sjukt. På den här bloggen vill jag visa mina vanliga vardag. Det är en liten protest på dagens ytliga hybris. Förhoppningsvis kan människor känna sig lugna av att läsa min blogg eftersom de inte behöver känna sig ensamma med att ha en färgstum vardag och inte heller har några som helst krav att vara speciella eller fullkomliga. Detta kan förhoppningsvis utgöra en fristad för människor som blir utmattade av social hysteri.

RSS 2.0