Mitt smulande kex!

Det finns någnting i den här mörka jävla kukvärlden vi lever i som ger mig glädje, lugn och trygghet. Och det är du! Jag älskar dig! Dom tre orden är väldigt kraftfulla och nästan läskiga att säga. Många överanvänder dem som om de vore vilka ord som helst. Men för mig är de inte vilka ord som helst även om jag säger dem ofta. För mig är de allt. Att få säga "jag älskar dig" till dig är en av de vackraste gåvor jag har. Jag älskar att få säga att jag älskar dig. Det gör mig lycklig. Det gör mig lycklig att få älska dig och det gör mig lycklig att bli älskad av dig. 
När jag ser dig vill jag gråta. Jag vet inte varför. Det är lite som när en pojke som aldrig blivit älskad av någon plötsligt blir älskad villkorslöst av någon, gråter av lättnad och av smärtan att det under så lång tid saknats en sådan kärlek. Jag kan inte förstå att du älskar mig. Jag förväntar mig inte att någon ska älska mig. Och så kommer du och kysser mig och säger dom tre orden. Det gör ont. Det påminner mig om något jag under lång tid saknat. Men det är också fullkomligt underbart. Äntligen händer det som jag aldrig trodde skulle hända. Jag trodde aldrig någon skulle kunna älska mig. Och så kom du. Fantastiska Johanna, jag vill spendera alla mina känslor med dig - svåra som enkla, fula som vackra, ångestfyllda som harmoniska. Alla. För att hosta ur mig klyshor: jag skulle inte vara någonting utan dig mitt älskade smulande kex!
 

Nypensionerad blogghora

Jag är en blogghora! Haha det är både tragiskt och komiskt. Det är tur att jag har min självdistans annars hade jag inte kunnat skriva om det här. Som sagt, jag är en bekräftelsesökande blogghora som gör allt för visningar. I förrgår var jag inne på andras - stora bloggares - bloggar och kommenterade deras inlägg i hopp om att marknadsföra min egen blogg. Om någon skrev nåt fullständigt iq-befriat och menngslöst inlägg om ett par fina skor eller någon god lunch de åt så skrev jag något uppmuntrande i stil med "Stiliga skor" eller "Vilken jäkla dunderlunch!". Jag gick även in på blogg.se:s forum och la upp trådar för att få "marknadsföring". Nu kanske ni tänker "Stackars människa!" men det är inte över där, jag hade tänkt bli patetisk också. Efter att ha marknadsfört mig på blogg.se:s forum och sett hur några visningar ramlat ner i statistiken fick jag en snilleblixt. Helvete vad bra, tänkte jag upptriggat. Flashback! Där måste det finnas hur mycket läsare som helst. Det är ju en hav fullt av "unika visningar". Åh herregud jag kommer att bli känd! Jag kände pulsen slå hårt och snabbt.
Det jag gjorde var att jag gick in på ett gammalt flashback-konto jag hade och började marknadsföra. Haha det här är så jävla roligt. Jag skrev ett inlägg på kultursidan om att jag sökte "seriösa, intellektuella bloggar där man vågar visa sin ångest" och så skrev jag att jag hade en VÄN som skapat en sådan och undrade om någon kände till någon liknande. Den här vännen, det var jag själv såklart. Haha! Och med länkning till bloggen så började visningarna ramla in.
Jag fick en kick av att få fler visningar. Det var som en drog. Jag tror jag uppdaterade statisken två gånger i minuten för att se hur många fler visningar jag fått. Varje gång det steg blev jag lugn. Ett välbehag sköjldes över mig. En trygghet, en varm famn jag kunde vila i. Samma lugn man kan känna när man tänder sin cigarett efter ett långt nationellt prov, eller när man hör ljudet av att öppna en ölburk - det lilla sprakandet. 
Vid det här laget förlorade jag mig själv. Jag förlorade mitt förstånd. Jag gick in på aktuella ämen och tittade på de inlägg med flest visningar. Sedan kommenterade jag ett tiotal av dessa med länken till min blogg. Efter en halvtimme blev jag avstängd från flashback ett dygn.
Men efter två timmar hade jag 600 unika besökare, jämfört med de 33 jag haft dagen innan. Jag var i extas. Jag somnade lycklig den kvällen.
Morgonen därpå vaknade jag med ett leende med läpparna utan att veta varför. När minnet sakta börja komma tillbaka om gårdagen, övergick det där leendet i ett smalt stress och en inre oro. Vad fan höll jag på med, tänke jag. Det där är ju sjukt. Men ändå kände jag någonting inom mig som liksom drog och ryckte i mitt medvetande - jag måste bara titta hur många visningar jag har nu. 28.
28 visningar!
En djup olustkänsla svingade till och träffade rätt över näsan. 
VA! BARA 28 VISNINGAR!? FYFAN! 
Allt kändes plötsligt tungt. Att plugga kändes tungt, att ta hand om tvätten från gårdagen kändes tungt, att ringa min flickvän kändes tungt, att gå ner och äta frukost kändes tungt. 
Jag slog ner skärmen på datorn, la mig i sängen och drog täcket över ansiktet. Jag vaknade 1,5 timme senare - klockan var runt 13. 
Pust.
Jag startade om systemet. Jag åt min lite sena frukost, gick en promenad och skypade sedan några timmar. På kvällen hade jag fotbollsträning. När jag kom hem efter den däckade jag.
Nu sitter jag här framför skärmen igen - nypensionerad blogghora. Men jag ska vara ärlig, jag känner hur det rycker i fingrarna. Jag har lite abstinens efter den ljuva trygghet ett tiotal unika visningar kan ge.
 

Ofrivillig ögonkontakt och smygnarcissister

Åh herregud vilka jävla idioter som finns! Självupptagna fördömande människor som ser sig själva som lite bättre och mer erfarna. Pust. Stackars människor. Jag blir så trött på dem. Smygnarcissister. Pust! Ville bara få ut det här. Det finns en viss komik med det här inlägget eftersom jag i mitt förra inlägg predikade om att älska människor när de förtjänar de som minst. Men nu går det fan inte. Jag är bara så irriterad. Pinsamma människor. Jag är medveten om att jag kanaliserar mycket annan energi just nu. Hade jag varit en hundraprocentigt balanserad människa så hade jag bemött dem med kärlek och inte tagit åt mig men det är jag inte. Jag vet också att jag ansvarar för min irritation – det är inget jag kan beskylla dem för. Men ibland är det skönt att få störa sig på människor så länge det inte går ut över dem.

Så nu har jag fått ut min irritation. Nu blickar jag ut över Minneberg från Tranebergsbron i tunnelbanan. Solen värmer mitt ansikte. Det är som om sommaren har gjort en kraftsamling för att ta avsked av året. Vattnet glittrar och lövverken lyser upp medan vinden blåser frisk längs med gatorna. I tunnelbanevagnen sitter tysta ansikten. Alla gör så gott de kan för att verka så distanserade och oberörda som möjligt. Plötsligt utbyts ögonkontakt mellan två personer. Panik! I all hast slungas blickarna iväg mot en affisch eller mot utsikten om man har fönsterplats. Pust! Det var nära ögat. Man får ju inte verka konstig.  Människor… Är vi inte för typiska ibland?

 

ingafilter.blogg.se

Jag är så jävla trött på att människor målar upp sig själva i färgglada nyanser utåt medan dom inåt sett är färgblinda. Vi lever i en drömvärld. Vi tror att alla andra omkring oss är så lyckliga och lever så speciella och häftiga liv. Det stämmer inte. Vi döljer vardagen. Vi lägger filter på filter över vardagstristessen tills den ser spännande ut. Det är fullkomligt sjukt. På den här bloggen vill jag visa mina vanliga vardag. Det är en liten protest på dagens ytliga hybris. Förhoppningsvis kan människor känna sig lugna av att läsa min blogg eftersom de inte behöver känna sig ensamma med att ha en färgstum vardag och inte heller har några som helst krav att vara speciella eller fullkomliga. Detta kan förhoppningsvis utgöra en fristad för människor som blir utmattade av social hysteri.

RSS 2.0