Vårt ofrivilliga ansvar som människor

Finns det någonting som svider i mitt hjärta och gör mig ledsen så är det främlingsfientlighet. Att ha en fientlig fördomsfull attityd mot det som är främmande en själv och ovanligt - allt ifrån hudfärg, religion till musiksmak och klädstil. Jag hatar inte främlingsfientliga människor för att jag tror att alla människor tyvärr har den förmågan i sig. Jag hatar främlingsfientliga beteenden och attityder. I viss grad hatar jag därför också mig själv eller snarare viss beteenden och attityder inom mig. Tyvärr så kan jag också vara fördomsfull och exkluderande. Det är en del av min mänskliga natur. Men det legitimerar inte det beteendet. Varje individ har ett ansvar inför sitt beteende mot sig själv och mot dem omkring en. Man har ett ansvar i att inte dra förhastade slutsatser om människor och fenomen som man inte är så bekant med. Man har ett ansvar att behålla ett öppet sinne mot allt som man möts av. 
Jag tänker att människans hjärta är en dörr. Den går både att öppna och att stänga. Alexander Solzjenitsyn säger att linjen mellan gott och ont inte går mellan människor, utan rakt igenom varje människas hjärta. Det tycker jag är väldigt vackert och sant. Alla har en oförmåga och förmåga till kärlek. Det är två mänskliga egenskaper. Vi är bara djur med vissa instinkter men det som skiljer oss från övriga arter är att vi kan medvetandegöra våra instinkter och aktivt välja hur vi ska förhålla oss till dem. Det är i det som det mänskliga ansvaret föds. Vi kan välja att förhålla oss till våra förmåga och oförmåga till kärlek. Vi kan försöka hålla vår hjärtas dörr öppen så länge som det är möjligt men vi kan tyvärr också medvetet stänga den. Och det är det jag "hatar" eller snarare finner väldigt sorgligt. När människor väljer att stänga dörren till sitt hjärta. Jag hatar det som driver dem att slå igen den med en smäll. Fast samtidigt så tror jag ändå på ett sätt att människor som slår igen sin dörr är mindre "medvetna" än de som håller den öppen. Jag tror att det är ett tecken på omedvetenhet. En sådan människa saknar medvetenheten men det gör inte att ansvaret försvinner upp i luften. För att så länge man kan bli medveten - besitter den förmågan  att reflektera och välja förhållningssätt - så är man ansvarig för sina handlingar. Oavsett man reflekterar eller ej. Bara för att man undviker att göra det betyder det inte att man slipper ansvaret. Det är en skyldighet och ett ansvar man föds med. Det är bara så det är. Så länge man är människa så har man detta ofrivilliga ansvar. 
 
Detta ämne är också existentialistisk. Det är nära besläktat med livsmening. Jag skulle vilja påstå att det är det som gör oss människor - förmågan att reflektera - är det som ger oss möjlighet att skapa en mening i livet. Det här ofrivilliga ansvaret är också vår livets frukt. Att ansvara för att hålla sin kärlekens dörr öppen istället för stängd är också det som skänker harmoni och meningsfullhet. Och vice versa tror jag att apati och meningslöshet föds ur det bristande ansvarstagandet. När man väljer att inte ansvara för sin oförmåga till kärlek blir livet en kamp snarare än en gåva. 
 
Vår förmåga att ta ansvar för oss själva och vårt förhållningssätt till alltet är därför vår viktigaste gåva. Den kan vara ansträngande och tung emellanåt men är i längden det som gör livet värdefullt. jag vill därför be er alla att fundera över er oförmåga kontra er förmåga till kärlek eftersom ni alla har dem. Jag vill be er att fundera över varför dörren till ert hjärta emellanåt stängs och vad ni kan göra för att hålla den öppen. Jag vill helt enkelt be er att ta ert ansvar!
j1mp4c
2014-10-22 @ 13:03:50

aboo len çok tung blågg brä

Svar: :)
Ulf Rådberg




Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

ingafilter.blogg.se

Jag är så jävla trött på att människor målar upp sig själva i färgglada nyanser utåt medan dom inåt sett är färgblinda. Vi lever i en drömvärld. Vi tror att alla andra omkring oss är så lyckliga och lever så speciella och häftiga liv. Det stämmer inte. Vi döljer vardagen. Vi lägger filter på filter över vardagstristessen tills den ser spännande ut. Det är fullkomligt sjukt. På den här bloggen vill jag visa mina vanliga vardag. Det är en liten protest på dagens ytliga hybris. Förhoppningsvis kan människor känna sig lugna av att läsa min blogg eftersom de inte behöver känna sig ensamma med att ha en färgstum vardag och inte heller har några som helst krav att vara speciella eller fullkomliga. Detta kan förhoppningsvis utgöra en fristad för människor som blir utmattade av social hysteri.

RSS 2.0