Tröstande sommar

Helt spegelblank ligger sjön mitt inne i skogen. Det är få som vet om den här sjön, endast de äldre som bott i området länge. Det är lite av bybornas hemlighet. Längs med sjön går smultronbälten och skogen täcks av blåbär i fantastiska antal. Här och var tittar olika skygga djur fram. En räv, en rådjursfamilj, en iller och ibland kan man se en älgtjur om man är tyst av sig. Det finns ingen brygga eller något omklädningsbås vid sjön. Inga spår av människan. När man byter om är det bara att smyga runt ett träd men det behövs egentligen inte eftersom det är så få som vet om det här stället så man är nästan alltid ensam.

 

Det skönaste jag vet är att huka mig ner i den mjuka solvärmda sanden och böja ner ansiktet under vattenytan, blunda och hålla andan. Under den korta perioden träder jag in i en annan värld – ett annat liv. En fri värld. Fri från bekymmer. Jag går i in mig själv – den jag egentligen är. Sedan tar syret slut och jag tvingas tillbaka in i den vanliga världen. Bekymren gör sig påminda igen. Men på något sätt har jag blivit lugnare – mer i kontakt med mitt inre.

 

Efteråt lägger jag mig på det mjuka gräset som känns som ett tjockt fluffigt täcke under kroppen. Jag klär av mig naken och låter solen värma hela mig. När jag ligger där i gräset blottad inför naturen – sjön, skogen, fåglarna, insekterna, det mjuka gräset, himlen och som finns där bortom – släpper trycket och mina sorger väller ut. Hela jag töms och kvar ligger efteråt ett skal. Där ligger jag länge i solen i en slags dvala. Jag avslutar med ett renande bad och min kropp fylls med liv igen. Efteråt är pånyttfödd. Jag är inte längre rädd utan vågar möta livet.

 

På vägen hem plockar jag ett några smultron som jag suger på länge. Bären vid vattnet är så smakrika. Det räcker med att bara ett par stycken för att bli nöjd. De skänker mig en sådan lycka – sådan tröst. Jag är djupt tacksam för att de existerar. De betyder mycket för mig. Jag funderar över det. Vad konstigt. Att några få bär, en tung och ensam dag, kan fylla hela mitt sinne med en sådan djup trygghet!

 

 

Anonym
2014-10-05 @ 14:32:04

Fortsätt att blogga.
Älskar att läsa den, poetisk,ångestladdad men ändå med en smula hopp!

Svar: Vad glad jag blir! Det är precis så jag vill skriva! tack! :)l
Ulf Rådberg




Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

ingafilter.blogg.se

Jag är så jävla trött på att människor målar upp sig själva i färgglada nyanser utåt medan dom inåt sett är färgblinda. Vi lever i en drömvärld. Vi tror att alla andra omkring oss är så lyckliga och lever så speciella och häftiga liv. Det stämmer inte. Vi döljer vardagen. Vi lägger filter på filter över vardagstristessen tills den ser spännande ut. Det är fullkomligt sjukt. På den här bloggen vill jag visa mina vanliga vardag. Det är en liten protest på dagens ytliga hybris. Förhoppningsvis kan människor känna sig lugna av att läsa min blogg eftersom de inte behöver känna sig ensamma med att ha en färgstum vardag och inte heller har några som helst krav att vara speciella eller fullkomliga. Detta kan förhoppningsvis utgöra en fristad för människor som blir utmattade av social hysteri.

RSS 2.0