skitjobbiga vardagstrauman

Känsliga läsare varnas! Detta inlägg kommer handla om saker man kanske inte helst pratar om offentligt. Jag ska försöka måla upp scenariot.
Södra Latins café. Klockan 14:15. Det är fyrtofem minuter kvar tills veckans fotbollsträning för skolaget Lokomotiv Södra börjar. Jag har precis tagit en cigarett vid grindarna som avgränsar skolgården för att fira eller kanske sörja att jag slutar på Södra Latin. Förlåt Johanna, jag kommer att sluta röka. Detta var ett undantag. Nikotinet skänker ett lugn i mig men samtidigt en stissighet. Lite som om jag på ytan är lugn men någonstans långt inne darrar av otålighet.
Jag sätter mig vid borden mitt emot själva cafét i lokalen. Mitt framför mig stirrar en full kaffekanna hånfullt. Det känns nästan som om den vet att jag är pank och njuter av mitt suktande. Jag frågar om jag kan krita en kaffe tills imorgon men är mycket medveten att jag inte är här imorgon. Det är stängningstid och därför får jag, tack vare min trevliga - genomtänkta, trevliga - uppsyn, en kopp gratis. Jag tar en gammal porslinskopp och häller upp mig en kopp belåtet.
I en kvart sitter jag och smuttar på mitt kaffe och småläser lite ur Knausgårds sjätte och avslutande del av Min Kamp. Dock känner jag mig inte särskilt närvarande och kan inte sätta mig in i handlingen hundraprocentigt. Men samtidigt är jag inte heller helt närvarande i omgivningen och i mig själv. Det är som om jag fastnar i gränslandet mellan det fiktiva och det verkliga och svävar i ett tomt kosmos. Trots att jag sitter i ett litet instängt rum känns inramnining oändlig - horisontlös. Lite som när man vaknar på morgonen med ögonen stängda och ännu inte hunnit "ta in" rummet gestalt. 
Plötsligt rycks jag ur mitt tids- och rumslösa tillstånd och verkligheten blir direkt mycket konkret. Väggarna runt om mig, bordet framför mig och den nästan helt uppdruckna kaffekoppen blir mycket skarpa. Det som slungat tillbaka mig i verkligheten var en rejäl skitnödighet. Från ingenstans sköljer den över mig, nästan knockar mig. Jag slår igen boken och lägger ner den i väskan mellan idrottkläderna och min laptop. 
Hade jag fortfarande gått på Södra hade jag aldrig vågat göra det jag precis var på gång att uträtta men i och med att jag förmodligen endast lär besöka skolan ett enstaka gånger till de närmaste månaderna och slipper möta främlingars blickar i korridorerna varje rast, så var jag inte rädd. Tvärtom jag var taggad. Nu jävlar, tänkte jag. Nu ska det skitas.
Lite längre bort i lokalen satt tre ungdomar framför ett utsatt piano och spelade någon småmelankolisk melodi fast med hoppfulla undertoner. Det kändes nästan lite kusligt när jag gick mot toaletten. Jag hade till och med en vinjett. Med bestämda steg gick jag mot toandörren till de vackra tonerna från pianot. 
När jag kommer in på toaletten, tar jag tio sekunder åt att iakta mina ansiktsdrag i spegeln. Under en väldigt kort stund, några millisekunder bara, tittar jag rätt in i en främlings ögon. Vi liksom hälsar på varandra utan att röra oss innan han försvinner och jag ser mitt vanliga gamla ansikte igen. 
När jag sätter mig påbörjar jag min vanliga rutin - jag tar en bit papper, torkar toalettsitsen och slänger pappret i vattnet. På så sätt får jag två flugor i en smäll. Jag slipper sätta mig på några urinstänk samtidigt som pappret sedan skyddar mig från det farligaste av faror - plumsandet. Om jag råkar kissa samtidigt så ser jag till att kissa på insidan av toaletten istället för direkt i vattnet för att undvika uppåtstänk. Avslutningsvis slår jag på vattenkranen så att folk utifrån inte ska höra mina små lätta stönande läten eller andra kroppsljud. På så sätt slipper jag slå ner blicken skamligt i marken på utvägen från toaletten.
Den här gången dock sker något fruktansvärt - något som absolut inte får hända. Jag är gasig i magen. Samtidigt som jag börjar krysta så börjar jag fisa, eller inte fisa, snara brumma. Jag låter som en traktor. Toalettens utformning utgör en ljudförstärkare och jag hör hur braken ekar innanför väggarna. Rent instinktivt, som en gasell som börjar springa för sitt liv när ett lejon tar fart, slår jag ut mina armar mot kranen som rinner lätt och sätter på högsta styrka. Pust. Jag hoppas ingen hörde, tänker jag samtidigt som jag sitter och smygfiser i toan. 
Efter jag torkat mig och tvättat händerna stannar jag framför dörren. En del av mig säger åt mig att stanna av rädsla att det har bildats en lång kö utanför. Men jag vill inte missa fotbollen så jag biter ihop och öppnar dörren med en pappersbit och går ut. På vägen ut kan jag inte undivka att slå ner blicken i marken. Nu kan jag inte längre höra de hopppfulla tonerna från pianot. Det känns som om pianot vet. Melodin skrattar åt mig när jag flyr ut mot idrottssalen.



Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

ingafilter.blogg.se

Jag är så jävla trött på att människor målar upp sig själva i färgglada nyanser utåt medan dom inåt sett är färgblinda. Vi lever i en drömvärld. Vi tror att alla andra omkring oss är så lyckliga och lever så speciella och häftiga liv. Det stämmer inte. Vi döljer vardagen. Vi lägger filter på filter över vardagstristessen tills den ser spännande ut. Det är fullkomligt sjukt. På den här bloggen vill jag visa mina vanliga vardag. Det är en liten protest på dagens ytliga hybris. Förhoppningsvis kan människor känna sig lugna av att läsa min blogg eftersom de inte behöver känna sig ensamma med att ha en färgstum vardag och inte heller har några som helst krav att vara speciella eller fullkomliga. Detta kan förhoppningsvis utgöra en fristad för människor som blir utmattade av social hysteri.

RSS 2.0