Krockande dimensioner och skadeskjutna människor

Just nu sitter jag på 177:ans buss mot Mörby Station. Jag är på väg till min fotbollsträning i Täby. Ute är det redan mörkt, endast svaga ekon från sommaren hörs. Minnen, känslor som ekar i tystnaden.
Vid ett rödlyse har det bildats ett pärlhalsband av stillastående fast brummande bilar. Det röda ljuset från deras baklyktor ser på avstånd ut som en vacker tavla. Det skapar en mystik som lägger sig i luften runt om bilarna. Vart är de på väg? Vilka sitter i bilarna? Vart kommer de ifrån? Obesvarade frågor som viskas i det dova varma ljust från baklyktorna.
De mötande bilarna istället ger ifrån sig ett skarpt glittrande vitt ljus. På avstånd ser det ut som utspridda diamanter. Nästan som om någon har tappat ut en näve diamanter på marken. Glittret från de mötande bilarna och den dova mystiken från bilarna framför skapar en speciell kontrast. Två totalt olika känslor som ligger precis intill varandra. Men de flyter inte ihop utan avgränsas på millimetern från varandra, totalt oåtkomliga. Det är en märklig upplevelse. Lite som två dimensioner som krockar. Två världar. Två platser. Två fullständigt skilda fenomen plötsligt så nära men ändå åtskilda. Det är vackert.

 

Framför mig till vänster sitter en trött man med trötta kläder och trötta färger och stirrar planlöst ut mot höstkvällen utanför fönstret. Han verkar inte särskilt närvarande i nuet. Man hade kunnat placera honom varsomhelst och blicken hade varit lika tom och frånvarande.
Jag undrar hur han upplever hösten och det här mörkret. Om han känner samma tyngd i luften som jag eller om han befinner sig på en helt annan plats i en helt annan tid.
Telefonen ringer. Blicken vaknar direkt. En påtaglig irritation sköljer över ansiktet. Rösten är skarp men tyst. Som om han vill visa sin ilska endast för den han pratar med och inte de övriga i bussen. Han vill inte blanda in andra i sitt privatliv. Han vill hålla sig i sin bubbla, i sitt liv och inte riskera att släppa in någon annan utifrån. Han pratar någon minut innan han lägger på mitt i samtalet. Han verkar uppenbart störd. Som om den som ringde kastade ut honom från den tomma, livlösa stillhet han upplevde i sin frånvarande blick nyss. I det ingenting han befann sig i. I ett tillstånd där inget existerade – varken glädje eller smärta. Och där tycktes han vilja vara. Bortkopplad från världen – från människor, från känslor, från sig själv. Men nu tvingades han konfronteras av världen och av sitt eget medvetande vilket är plågsamt och ansträngande. Han liknar ett skadeskjutet djur som lider och uppgivet och slitsamt andas för att leva men som egentligen vet att den enda slutdestinationen är döden och att den inte är långt borta.

 

En djup pust och sen försvinner han ut ur bussen, ut i mörkret, ut i den eviga meningslösheten. Jag ser hur telefonen lyser upp och att någon försöker ringa honom. Jag förstår att det förmodligen är samma person som nyss blev avbruten som ringer upp igen. Jag ser de trötta anletsdragen, dra ihop sig ännu mer och bli ännu tyngre. Det ser ut som om han vill gråta fast har glömt bort hur.
Bussen rullar vidare och mannens gestalt förvinner bort i mörkret. Jag stänger ner datorn för att andas. Jag känner mig plötsligt så trött. Nu vill jag att ingen ringer mig. Jag vill försvinna ut i tomheten – in i mörkret och de mörkorangea skenen från lamporna längs med vägen. Bort, långt bort ifrån mig själv. 

 

 

Nans
2014-10-02 @ 20:47:09
URL: http://nansi.blogg.se

Vilken fin kvällsreflektion Uffie! Det var verkligen mysigt att läsa:)
Lycka till på fotbollsträningen ikväll. Du är bäst. Älskar dig! <3




Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

ingafilter.blogg.se

Jag är så jävla trött på att människor målar upp sig själva i färgglada nyanser utåt medan dom inåt sett är färgblinda. Vi lever i en drömvärld. Vi tror att alla andra omkring oss är så lyckliga och lever så speciella och häftiga liv. Det stämmer inte. Vi döljer vardagen. Vi lägger filter på filter över vardagstristessen tills den ser spännande ut. Det är fullkomligt sjukt. På den här bloggen vill jag visa mina vanliga vardag. Det är en liten protest på dagens ytliga hybris. Förhoppningsvis kan människor känna sig lugna av att läsa min blogg eftersom de inte behöver känna sig ensamma med att ha en färgstum vardag och inte heller har några som helst krav att vara speciella eller fullkomliga. Detta kan förhoppningsvis utgöra en fristad för människor som blir utmattade av social hysteri.

RSS 2.0