Fotfästet lossnar

I ett rum ligger en pojke i sin säng. Han vill inte gå upp. Ansiktet är vänt neråt mot madrassen och vid hans mun har en liten pöl av saliv biltats. Det ser ut som han sover men han är fullt vaken. Han har redan försökt somna men det går inte. Klockan är fyra på morgonen. Pojken har varit vaken hela natten. Utanför fönstret och bakom rullgardninen börjar solen komma upp. En del av strålarna tar sig igenom in i rummet via små glipor mellan väggen och rullgardinens sidor. 
Vad pojken än gör kan han inte tysta sitt sinne. Det är som om någon skriker där inuti. Tystnaden ekar runt om honom och inom honom ekar oljudet av tankar som exploderar mot näthinnan. 
Plötsligt lyftar han sitt ansikte ur pölen och sätter sig upp i sängen, blicken riktat rakt fram mot bokhyllan mittemot men den registrerar inte hans medvetande. Han befinner sig inte i sitt rum. Han befinner sig på plats långt bortom den fysiska verkligheten. 
 
 
Han sitter så i några minuter innan han nästan hoppar upp ur sängen. Klädd i bara kalsonger går han ner för trappan mot hallen. Han låser upp låset som ger ifrån sitt en raspande ljud. Han öppnar dörren och börja gå snabbt bort från huset utan att stänga dörren. Alla andra hus han passerar är nedsläckta. Solen lyser upp en aning i horisonten. Det är varken mörkt eller ljust ute. 
När han kommer bort från bostadsområdet, ner till vägen, börjar han springa. Barfota slår fötterna mot den kalla asfalten. Han passerar en bil men ser den inte. Han bara fortsätter springa. När vägen tar slut, svänger han in på en grusväg. Han har sprungit i två kilometer. Trots att han springer verkar inte tankarna försvinna. De tycks bara komma närmare. Han ökar farten. Han känner ingen smärta under fötterna trots underlaget. Nu är tankarna närmare än de varit under hela natten, under hela kvällen, under hela dagen. Närmare är när han fick reda på det.
 
 
Fotfästet lossnar. Kroppen faller ihop och river upp ett spår i gruset bakom honom. Det ser ut som om cyckel har slirat på vägen. Ett skrik kommer ut från pojken. Det enda ljud han gjort på flera timmar. Smärtan inom honom är ofattbar. Tankarna och känslorna har hunnit ifatt honom. Hon är död. 
 
 



Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

ingafilter.blogg.se

Jag är så jävla trött på att människor målar upp sig själva i färgglada nyanser utåt medan dom inåt sett är färgblinda. Vi lever i en drömvärld. Vi tror att alla andra omkring oss är så lyckliga och lever så speciella och häftiga liv. Det stämmer inte. Vi döljer vardagen. Vi lägger filter på filter över vardagstristessen tills den ser spännande ut. Det är fullkomligt sjukt. På den här bloggen vill jag visa mina vanliga vardag. Det är en liten protest på dagens ytliga hybris. Förhoppningsvis kan människor känna sig lugna av att läsa min blogg eftersom de inte behöver känna sig ensamma med att ha en färgstum vardag och inte heller har några som helst krav att vara speciella eller fullkomliga. Detta kan förhoppningsvis utgöra en fristad för människor som blir utmattade av social hysteri.

RSS 2.0