En frigörelse (Del 1)

Del 1:
UNIVERSUMS VÄGGAR:
På bänken i busskuren vid Västerbroplan slår sig en äldre man ner. Han är i 70-års åldern. Han slår ihop sitt paraply som skyddat honom från det ösande regnet på vägen dit. Han bor inte särskilt långt därifrån bara 150 meter bort bakom skolan gatan mittemot kuren. I kuren står två andra främmande människor; en kvinna i 20-års ålder, påtagligt blöt av regnet och en man tjugo år äldre klädd i kostym som ser torr ut tack vare sitt paraply. De står på varsin sida av kuren, båda insjukna i sitt. 
De väntar förmodligen på fyrans buss, tänker den äldre mannen. De gör de flesta. Vissa kliver även på 40:an och några enstaka går på flygbussarna som stannar här på väg till Arlanda. Men flygbussen går bara en gång i timmen och den förra gick för tjugo minuter sedan, 40:an går inte förrän om femton minuter så därför är det nog fyran de väntar på. Den kommer om två minuter. 
Mannen själv väntar däremot inte på någon buss. Tvärtom, han avskyr bussar. Luften är dålig och de är mycket människor som man kommer alldeles för nära. Det är inte därför han sitter här. Det är av en helt annan anledning, det är för att det regnar. Varje gång de ösregnar kommer mannen hit. Han sitter här tills regnet slutar. Ibland sitter han här fem minuter andra gånger kan han sitta i två timmar. 
Han upplever regnet som öser ner ångestframkallande, det är som om universums väggar brakar ihop. Men i busskuren är han skyddad, där känner han sig trygg. Den brakar aldrig ihop. Där kan han betrakta världsalltet braka ihop framför hans ögon. Det smattrande ljudet av regn mot glastaket dränker allt annat ljud och de våldsamma stänken påminner om granater som kastas runt omkring kuren. Men de skyddande glasväggarna är intakta. De är hans änglavakt. En tröstande famn han kan vila i. 
Av alla timmars sittande vid kuren har han blivit lite av en expert på att iakta människor. Varje gång en buss passerar ser han olika individer gå på och av bussen. Alla är de på väg någonstans. Var? Vissa är ledsna andra glada. Vissa kan man inte avgöra hur de mår eftersom de stänger av kroppspråket totalt utåt. Han tycker att alla är så lika varandra. Ibland upplever han hur de flyter ihop till en enda massa som rör sig i samma riktning. Han undrar då om han själv är en del av massan eller om han är utesluten den. Han vet inte. Det känns som om han är det på ett plan fast på ett annan totalt ensam och bortkopplad.
Fyrans buss rullar in. De stora hjulen får på bussen får den att verka som ett stort djur som tar sig fram i den snåriga asfaltsdjungeln. Mannen ler belåtet när han ser de två främlingarna kliva på bussen som bekräftar att han hade rätt. Han lämnas kvar ensam i kuren. Runt om honom fortsätter regnet ösa ner. Han tittar upp på den digitala skylten som visar de kommande bussarna. 12 minuter tills nästa buss.



Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

ingafilter.blogg.se

Jag är så jävla trött på att människor målar upp sig själva i färgglada nyanser utåt medan dom inåt sett är färgblinda. Vi lever i en drömvärld. Vi tror att alla andra omkring oss är så lyckliga och lever så speciella och häftiga liv. Det stämmer inte. Vi döljer vardagen. Vi lägger filter på filter över vardagstristessen tills den ser spännande ut. Det är fullkomligt sjukt. På den här bloggen vill jag visa mina vanliga vardag. Det är en liten protest på dagens ytliga hybris. Förhoppningsvis kan människor känna sig lugna av att läsa min blogg eftersom de inte behöver känna sig ensamma med att ha en färgstum vardag och inte heller har några som helst krav att vara speciella eller fullkomliga. Detta kan förhoppningsvis utgöra en fristad för människor som blir utmattade av social hysteri.

RSS 2.0