En fastfrusen rörelse

Tunnelbanan susar när det rullar fram längs med rälsen. Utanför fönstret drar träd och hus förbi. Vagnen är i rörelse. Jag hör hur vagnen rullar framåt och jag ser hur miljön utanför skiftar men ändå står det still. Framför mig sitter en kille i min egen ålder som pratar med någon på telefon. Han är mitt uppe i sin vardag. Han befinner sig mitt i sin rörelse. Han är på väg någonstans. Tiden rör sig för honom. Jag är också på väg någonstans. Jag ska till Skogskyrkogården. Där ska jag möta upp min klass. Allihop ska vi samlas för att sedan gå till kyrkan. Där inne kommer det vara fullt med ansikten jag aldrig tidigare sett. Sammanbitna ansikten. Tomma ansikten. Och förvridna ansikten. Förvridna av smärta, av sorg. Salen kommer att fyllas av ljudet av tårar. Ljudet av saknad.
Så man kan säga att jag också befinner mig i en rörelse. Men i en som inte känns. En fastfrusen rörelse. En rörelse så tung att den ser stilla ut. En tom rörelse. Den skiljer sig från vardagens rörelse där allting händer med en explosiv fart. Sorgen och saknaden är tung och trög. Plågsam på ett sätt vardagen inte kan vara. Den får tiden att stanna. Det känns som om tiden stannar upp för att sörja. Intill varandra sitter jag och tiden stilla, låsta av sorgen och smärtan. Vi sitter båda och andas tungt. Båda är vi maktlösa. Båda är vi små i förhållande till det stora. Vi håller om varandra. Vi låter oss vaggas av varandra. Vi pustar. Vi blundar. Och vi gråter. 




Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

ingafilter.blogg.se

Jag är så jävla trött på att människor målar upp sig själva i färgglada nyanser utåt medan dom inåt sett är färgblinda. Vi lever i en drömvärld. Vi tror att alla andra omkring oss är så lyckliga och lever så speciella och häftiga liv. Det stämmer inte. Vi döljer vardagen. Vi lägger filter på filter över vardagstristessen tills den ser spännande ut. Det är fullkomligt sjukt. På den här bloggen vill jag visa mina vanliga vardag. Det är en liten protest på dagens ytliga hybris. Förhoppningsvis kan människor känna sig lugna av att läsa min blogg eftersom de inte behöver känna sig ensamma med att ha en färgstum vardag och inte heller har några som helst krav att vara speciella eller fullkomliga. Detta kan förhoppningsvis utgöra en fristad för människor som blir utmattade av social hysteri.

RSS 2.0