Du är ingen maskin!

Det är farligt att inte tillåta sig själv att vara svag. Man ignorerar kroppens viktiga behov av att få vara liten och hjälplös. När man är liten och hjälplös tillåter man sig själv att få släppa på allt eget ansvar för en stund och bara få leva kravlöst. Självklart är krav och ansvar viktiga för en - de både ger riktlinje och hjäper en att fungera i en större kontext. Men om man hela tiden ska vara ansvarsfull, självständig och stark, finns risken att man sliter ut på sitt inre. Man kan bli orolig och rädd för det osäkra och ofullkomliga runt omkring en och i sig själv. Maniskt strävar man efter att trycka undan det i sig själv och i andra. När man inte tillåter sig själv att få vara liten och svag tillåter man sig själv inte att vara människa. Istället för att acceptera sina svaga sidor så tar man upp kampen med de, och försöker förtrycka dem. Till slut bryter man ihop. Ingen kan vara stark hela tiden i hela sitt liv. Jag vet att dessa begrepp - stark, svag, liten etc. - är ganska abstrakta och generella men det pekar mot något centralt. Vi människor måste tillåta oss själva och varandraatt emellanåt, släppa kraven, vara ofullkomliga och få pusta ut. Visst det finns väldigt mycket akuta frågor som måste svaras på - allt ifrån jämställdhetsfrågor, till rasism, till epedemier, till hållbarhetsfrågor, till mening med livet och identitet, till stenar i ryggsäcken som måste bearbetas - och visst det finns väldigt många männskor som bär på osunda värderingar - bland annat oss själva - som inte är acceptabla men vi människor måste slappna av emellanåt och låta världen och oss själva vara ofullkomliga för att på så sätt få distans till den och till sig själv. Sedankan man höja sin inre ribba igen och vara stark och ta upp kampen med sig själv och världen. Tillåt er själva att vara svaga för en stund. Låt världen vara ofullkomlig. Acceptera det. Andas. Var ödmjuka. Kram
Anonym
2014-10-22 @ 11:41:23

Du sätter verkligen ord på mina nuvarande känslor. Har kommit till denna situation just nu, då jag inte orkar hålla ihop mer, då jag inte orkar vara stark och ansvarsfull. Jag har tillåtit mig att gråta ut, att vara svag och att vara mänsklig. Det känns faktiskt bättre efteråt. Det känns mycket bättre när man inser att man inte är en maskin.
Tack för dina fina inlägg. De är fantastiska ord i en gråmulen vardag.

Svar: Tack själv! Det värmer verkligen att få höra att du är ödmjuk mot dig själv och tillåter dig själv att andas. Det smittar av sig. Att se någon annan vara ödmjuk mot sig själv gör det enklare för en själv att göra det samma. Tack för att du är människa och ingen maskin. Det gör den gråmulna vardagen mänskligare och vackrare! Kram!
Ulf Rådberg




Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

ingafilter.blogg.se

Jag är så jävla trött på att människor målar upp sig själva i färgglada nyanser utåt medan dom inåt sett är färgblinda. Vi lever i en drömvärld. Vi tror att alla andra omkring oss är så lyckliga och lever så speciella och häftiga liv. Det stämmer inte. Vi döljer vardagen. Vi lägger filter på filter över vardagstristessen tills den ser spännande ut. Det är fullkomligt sjukt. På den här bloggen vill jag visa mina vanliga vardag. Det är en liten protest på dagens ytliga hybris. Förhoppningsvis kan människor känna sig lugna av att läsa min blogg eftersom de inte behöver känna sig ensamma med att ha en färgstum vardag och inte heller har några som helst krav att vara speciella eller fullkomliga. Detta kan förhoppningsvis utgöra en fristad för människor som blir utmattade av social hysteri.

RSS 2.0