Ord är överskattade

Jag föraktar ord. De definierar bara. Ord är äckliga. De är falska. De skapar en enkel verklighet som inte egentligen existerar. Ord används som ett vapen mot andra. Ord förminskar andra. Han är si eller så. Ord gör oss förutsägbara men livet är inte förutsägbart. Ingenting är förutsägbart. Att försöka förutsäga livet är bara sorgligt. Endast små människor försöker att förutsäga saker. Ord skapar en självuppfyllande profetia i viss utsträckning. När man förutsäger något med ord tenderar förutsägelserna att gå i uppfyllelse. Det är som om våra ord är våra gränser, våra lagar. De säger vad som är sant och vad som är falskt, vad vi får göra och tro på och vad vi inte får göra och inte tro på. Orden reducerar oss människor. De gör oss till fundamentalister. Fundamentalistiskt tror vi på våra ord och håller dem för heliga. Men det vi inte ser är att de ringar in oss allesammans och förtrycker oss. De hindrar oss ifrån att se verkligheten. Det slutar med att orden har bildat en mur mellan oss och verkligheten och vi tvingas kisa igenom sprickorna i muren för att se verkligheten. Orden hindrar också vår närvaro och nyfikenhet. I och med att orden ”förklarar” hur allting är – människor, känslor, beteenden, naturen osv – finns det inget syfte längre att söka och upptäcka. Allting finns redan nerskrivet och förklarat. Nä, jag tycker att ord är överskattade. Visst de fyller väl vissa funktioner men de förtjänar inte den besatthet vi tillägnar dem.

Hej hopp för fan!

Låt mig få lite jävla galen för en gångs skull. Det är så jävla befirande. Hela tiden går vi runt och är så jävla korrekta av oss. Vi är ett vandrande skämt. Det är inget annat än sorgligt. Att vara så mentalt uppstoppad att man inte kan skilja på sina egna värderingar och de normativa. Vad fan är det för liv. 80 år av uppstoppning är vad det är. Tragiskt kan man också säga. Kan inte någon bara skrika "kukjävel" på tunnelbanan eller brista ut i ett enormt jävla garv, eller dansa mitt i ett köpcentrum för sig själv, eller kalla kassapersonalen för "mamma och pappa". Inte fan vet jag. Bryta lite mot alla jävla normer. Vara lite jävla galen för en gångs skull. Var inte så jävla tråkig. Var lite otrolig istället. Stick ut från normen. Var inte korrekt, det är bara grått och ensidigt. Det har människor varit i århundraden. Helvete vad trött jag är på det. Får jag inte vara lite galen kan jag lika gärna ta mitt liv. Min galenhet är min frihet. Det är mina färger. Det känns som om allas färger sakta mattas av. Det är så tråkigt att se. Människor som blir gråare och gråare. Tråkigare och tråkigare. Fy fan för dem! Eller stackars dem! Jag vet inte. Lite både och! Hej hopp för fan nu ska jag låta mig få vara lite jävla avspänd!

När jag skriver

Det är en slags kamp det här - själva skrivandet. Vissa kanske tänker att orden bara flyter ut som en ren porlande ström ur medvetandet men så är det inte. Hela tiden måste man vara närvarande och fokuserad. Man får inte tappa greppet. Det är som att lägga ett pussel. Man måste vrida och vända på pusselbitarna hela tiden. Likaså med orden. Då och då måste man zooma ut för att få en överblick på samma sätt som när man tittar på bilden på kartongen till pusslet. Det är ett omständigt arbete. Ibland känns allt uppgivet som när man lägger ett 1000-bitars pussel och känner att man aldrig kommer att lyckas att få det färdigt. Att skriva är ibland som att lägga ett sådant stort pussel fast utan någon bild på kartongen. Ibland känns det helt enkelt omöjligt. 

 

När jag vandrar längs med hyllorna i Akademibokhandeln, är det med djup förundran. Jag undrar hur alla dessa författare lyckats. Hur i hela världen har de lyckats skapa alla böcker? När man ser böckerna ligga där, färdiga, är det lätt att glömma bort arbetet med dem. De existerar i stunden och det känns nästan som om de bara ploppade upp på bokhyllan bara sådär. Man glömmer tiden, ansträngningen, tvivlen, uppgivenheten, ilskan, otåligheten, tristessen som präglat bokens födelse. Dessa nyanser finns bakom orden och meningarna. Självklart bygger boken också på entusiasm, glädje, spänning och meningsfullhet. 
Man kan likna boken med en vacker blomma. Den har liv. Den har en gång varit ett litet frö som varsamt planterats i en kruka med jord för att sedan under lång tid underhållits. Den kan liknas med uppfostran med ett ett litet barn. Den tid, hängivenhet, envishet och koncentration som krävs för att forma en självständig, stark människa. Innan boken är skriven, är den ett litet skört spädbarn totalt utlämnat åt världen. Den behöver en hjälpande hand. Någon som vägleder och tar hand om den. Annars kan inte boken överleva. Boken kräver varsamhet och kärlek. Boken är som ett litet barn som vill bli älskat. Även boken vill bli älskad och omhändertagen. En färdig bok är stark och självständig men den överlever inte utan en författares hjälpande litterära hand. När man satt den sista punkten i boken, behöver den aldrig mer ens hjälp. Då kan den påbörja sitt egna självständiga liv. Då är den frigående. 

 

Att skriva innebär att ta ansvar. Man tar ansvar för den bok man skriver. Om man liknar boken vid ett litet barn, handlar det om att forma den väl så att den blir en kärleksfull "individ" som inte skadar sina medmänniskor. På samma sätt som en människa påverkar sin omgivning på gott och ont, gör även en bok det. Och eftersom det är du som skriver boken så ansvarar du för hur boken påverkar andra i viss utsträckning. När du skriver så har du skyldigheten att reflektera över hur din bok kan påverka andra i din omgivning. När du skriver måste du vara medveten om det du skriver och fundera över om det du skriver är okej. Sedan kan du inte kontrollera hur andra upplever din bok. Det kommer alltid finnas någon som påverkas negativt av din bok. Det kan inte du ansvara för. Den individen har själv valt att köpa din bok. Men det du kan göra är att reflektera över det du skriver och lyssna inåt till din moralkompass och fråga om det är "rätt". 
Ta denna text som ett exempel. Nu är den färdig. Detta har varit en skapandeprocess. Det har varit omständigt. I början kändes det svårt och ansträngande. Jag visste inte hur jag skulle lyckas producera ett blogginlägg. Det kändes nästan omöjligt. Men nu är jag färdig på samma sätt som böckerna på hyllan i Akademibokhandeln fast i mindre utsträckning. Jag har lyckats skapa en självständig och färdig text som står på egna ben. Nu gäller det för mig att fråga om texten känns okej att publicera. Eftersom jag har skrivit den har jag det ansvaret att fråga mig själv om det känns okej att publicera den. Kan den påverka någon annan negativt och i sådana fall hur? Är den kränkande på något sätt? Sårar den? Kan den dra ner någons känslor oväntat ner i botten? På alla punkter svarar jag nej. Den är inte särskilt sårande. Den står på egna ben och dess ansikte utåt är inte otrevligt eller förolämpande utan har en neutral och vänlig attityd. Nu känns allt bra och därför producerar jag textjäveln! ;)

 

ingafilter.blogg.se

Jag är så jävla trött på att människor målar upp sig själva i färgglada nyanser utåt medan dom inåt sett är färgblinda. Vi lever i en drömvärld. Vi tror att alla andra omkring oss är så lyckliga och lever så speciella och häftiga liv. Det stämmer inte. Vi döljer vardagen. Vi lägger filter på filter över vardagstristessen tills den ser spännande ut. Det är fullkomligt sjukt. På den här bloggen vill jag visa mina vanliga vardag. Det är en liten protest på dagens ytliga hybris. Förhoppningsvis kan människor känna sig lugna av att läsa min blogg eftersom de inte behöver känna sig ensamma med att ha en färgstum vardag och inte heller har några som helst krav att vara speciella eller fullkomliga. Detta kan förhoppningsvis utgöra en fristad för människor som blir utmattade av social hysteri.

RSS 2.0