Läraren är din kunskaps brevbärare

Jag har alltid funnit skoluppgifter ansträngande. Jag vet inte varför. Men när jag har bytt skola och har haft kvar en restuppgift därifrån har den inte varit särskilt jobbig att utföra. Exempelvis så ska jag skriva en rapport nu i svenskan från Södra Latin. Detta tycker jag inte är så där jätteansträngande. Men samtidigt ska jag läsa en bok i historia här på Solna Gymnasium vilket jag tycker är jättetråkigt och motståndet är enormt. Varför är det så? Jag har en liten teori. Det handlar om interaktionen mellan lärare och elev. Här på Solna har jag konstant interaktion med mina lärare vilket jag inte längre har på Södra. Rapportuppgiften från Södra känns därför inte lika ”personlig” som uppgiften här på Solna. Därför är den lättare att utföra. Här kommunicerar man med lärare och på så sätt bygger upp en social bindelse. Denna sociala bindelse gör uppgifterna man får från lärarna mer personliga och ansträngande. Det är som när ens mamma plötsligt en kväll säger åt en att städa ens rum. Detta känns otroligt tråkigt och man blir nästan arg på henne. Men om hon inte är hemma en kväll och man kanske själv får för sig att städa sitt rum så upplevs det inte lika ansträngande. Det finns liknande psykologiska effekter mellan mamman och läraren. Lärararen känns som en obefogad auktoritet som tror sig kunna säga vad hen vill till en. Så känner hjärnan. Varför ska jag göra det här egentligen? Men om man själv kommer på samma uppgift, känns plötsligt motståndet inte lika stort. Det är viktigt att kunna distansera sig till läraren och inte se hen som en auktoritet utan en vägledare. Någon som hjälper en och inspirerar en att hitta en tydlig riktning. Då blir uppgiften mer kopplad till en själv än till läraren. Uppgiften man gör är något totalt oberoende läraren. Den har ingenting med hen att göra. En dålig liknelse: Man kan se läraren som postlådan där man lämnar posten. Läraren är bara den som tar emot din kunskap och ”för” den vidare i livet – en mellanhand alltså. Du lämnar din kunskap till läraren som ”för vidare” den till högskolan. Även denna instans och dess lärare är också bara en plats/personer som man överlämnar sin kunskap till för att återigen bli förd vidare till arbetsmarknaden. Och på arbetsmarknaden är även din chef endast en mellanhand som möjliggör det för din kunskap att inkluderas i samhällsuppbyggandet - och utvecklandet.
Det är det finala syftet, att vara delaktig i den helhet som samhället utgör. Detta i sig är motiverande. Människan är en gruppvarelse som får mening av att utgöra en betydande roll i den grupp hon tillhör. Det är en av våra mest primitiva överlevnadsmekanismer. Det är precis det man ska ha i bakhuvudet när man studerar, att man gör det för samhällets - helhetens - skull. Lärare och chefer är inga auktoriteter - även om många av dem lätt kan tro det - utan mellanhänder, era kunskaps brevbärare. Det får man inte glömma för då förlorar man sig lätt i meningslöshet och tristess.




Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

ingafilter.blogg.se

Jag är så jävla trött på att människor målar upp sig själva i färgglada nyanser utåt medan dom inåt sett är färgblinda. Vi lever i en drömvärld. Vi tror att alla andra omkring oss är så lyckliga och lever så speciella och häftiga liv. Det stämmer inte. Vi döljer vardagen. Vi lägger filter på filter över vardagstristessen tills den ser spännande ut. Det är fullkomligt sjukt. På den här bloggen vill jag visa mina vanliga vardag. Det är en liten protest på dagens ytliga hybris. Förhoppningsvis kan människor känna sig lugna av att läsa min blogg eftersom de inte behöver känna sig ensamma med att ha en färgstum vardag och inte heller har några som helst krav att vara speciella eller fullkomliga. Detta kan förhoppningsvis utgöra en fristad för människor som blir utmattade av social hysteri.

RSS 2.0