Det sovandet folket

Ikväll somnar nio miljoner svenskar och cirka två miljoner stockholmare. Av dem kommer ett par hundra tusen att åka tunnelbanan imorgon bitti. De kommer klä sig fint inför dagen - stå framför spegeln i badrummet och betrakta sig själva tills det är nöjda med vad de ser. De säger några avskedsfraser om de bor tillsammans med någon/några. Sedan slår de av systemet. Ett par hundratusen sovande människor tar sig metodiskt och inlärt mot tunnelbanan. När dörrarna öppnas, skärps pupillerna och blickarna hugger efter lediga platser. Som rovdjur slåss de om platserna. Utan att säga ett ord. Utan att möta någon blick. När de sedan satt sig ner eller om de inte fått plats och tvingats stå upp i gången, börjar det desperata sökandet. Sökandet efter en punkt i tunnelbanan som är fri. En punkt där ens egen blick slipper möta en annans. Vissa tar upp sina telefoner, andra dagens metrotidning och resten tittar ut genom fönstret eller på någon uppsatt reklamannons. Det är fascinerande hur besatta folk till synes verkar vara av alla dessa banala reklamannonser. I tjugo minuter i sträck kan en välklädd herre stirra på en annons om REA-priser från Bauhaus eller på en annons från Röda korset som vädjar hjälp för utsatta människor världen över. Samtidigt kan en rumänsk tiggare passera förbi med tom mugg och få nekande svar från mannen som stirrar besatt av annonsen om utsatta människor. 
Jag sitter och funderar över hur många nya bekantskaper som knyts under en morgon i Stockolms kollektivtrafik. En? Två? Hur många blickar möts? Hur många leenden utbyts? Hur många diskussioner inleds? Svaret är nog skrämmande lite.  Hur kommer det sig att en så social varelse som homo sapiens som överlevt genom att hålla ihop som grupp, blir så autistisk varje morgon? Det är fullkomligt vansinnigt. Vi sitter som en bunt hjärnskadade, totalt oförmögna att bete sig normalt. Skulle någon plötsligt säga "Hej" skulle vi bli helt stumma och inte veta hur vi skulle svara. Vår kognitiva förmåga slås av. 
Det är inte konstigt att förintelser och folkmord kan ske och diktaturer kan upprätthållas när människan är så passiv och lobotomerad. Mänskligheten som grupp saknar en fri självständig vilja utan följer endast några få individers vilja oavsett dess innehåll. Människan som grupp är lika självständig som ett djur. Visst vi har ett reflekterande tänkande men när vi inte använder det blir vi lika primitiva som vilket djur som helst. Vi ser oss som så himla upplyfta när vi på samma gång förlorar vår självständighet i gruppens fotspår. I gruppens närvaro kan vi i princip göra vad som helst. Tillåta att ett folkslag utrotas, mobbning på skolgården till och med övertalas att avrätta sina närstående. Det finns tyvärr alldeles för mycket som tillåts i gruppdynamikens namn när varje individs självständighet slås av och reptilhjärnan tar över. 

Imorgon när jag sätter mig på bussen på väg till skolan så hoppas jag verkligen innerligt att någon öppnar ögonen och säger "Hej" men jag ska väl inte hoppas på för mycket. En blick eller ett leende skulle räcka med.

 

Nans
2014-11-10 @ 00:54:07

Bästa jag läst! Så bra och så sant!

Anonym
2014-11-10 @ 22:21:02

Tur att man bor på landet de rovdjur som finns här bor i skogen.
Fyrbenta är de oxå...
Hälsar du ?

Svar: Ja dom är jobbiga! ;)Jag vill hälsa men gör det inte. Däremot så försöker jag le och se trevlig ut.
Ulf Rådberg

Anonym
2014-11-11 @ 13:55:56

Bor som sagt i föregående kom. på landet i ett samhälle.
Jag hälsar på alla jag känner och de jag får ögonkontakt med
Svårt i en stad kanske men jag tycker det känns onaturligt att ej glra det. Kram




Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

ingafilter.blogg.se

Jag är så jävla trött på att människor målar upp sig själva i färgglada nyanser utåt medan dom inåt sett är färgblinda. Vi lever i en drömvärld. Vi tror att alla andra omkring oss är så lyckliga och lever så speciella och häftiga liv. Det stämmer inte. Vi döljer vardagen. Vi lägger filter på filter över vardagstristessen tills den ser spännande ut. Det är fullkomligt sjukt. På den här bloggen vill jag visa mina vanliga vardag. Det är en liten protest på dagens ytliga hybris. Förhoppningsvis kan människor känna sig lugna av att läsa min blogg eftersom de inte behöver känna sig ensamma med att ha en färgstum vardag och inte heller har några som helst krav att vara speciella eller fullkomliga. Detta kan förhoppningsvis utgöra en fristad för människor som blir utmattade av social hysteri.

RSS 2.0