Dalai Lama ena dagen, lobotomerad andra

Klockan är tio i sex och livet är så där halvmeningslöst för tillfället. Jag sitter på sängkanten i mitt rum och lyssnar på olika gitarriff från datorn. På golvet ligger kläderna utspridda - smutsiga inlindade med de rena. Skrivbänken liknar en extrem samlares vardagsrum - det har bildats en bergsformation där några godispapper (snickers och bounty) utgör toppen. Mammas dotljus som jag fick i födelsedagspresent står på kanten slocknat sedan gårdagen då jag hade nån jävla upplysning och satt som Dalai Lama med doftljus och mediterade. Ett öppnat godispaket sticker ut från berget av saker på skrivbänken. Det är ett paket med Marianne olika smaker. Jag sträcker min kropp så långt jag orkar utan att behöva lyfta arslet från sängkanten. YES! Jag får tag i en näve med godisar. Jag börjar öppna den röda sorten som är min favorit. Godispappret slänger jag på toppen av berget. 
Snart är det middag. Det är någon slags kycklingrätt för att fira Fars Dag här hemma. Det känns väldigt märkligt för mig eftersom jag inte är Bengts son. Ska jag säga grattis på fars dag eller bara sitta som en stubbe och le mot allihopa. Äsch, vafan! Så jävla allvarligt är det inte. Livet ska vara lite stelt ibland, det ger det komik. 
Jag har påbörjat en bok som heter "Alla familjer är psykotiska". Den är skriven av Douglas Coupland. Jag har legat och läst den, den senaste timmen. Än så länge verkar den helt okej. Lite överdriven kanske. Men den har sköna undertoner av rå humor vilket jag gillar. När jag är färdig med den, tänker jag skriva ett inlägg på min nya bokblogg där jag skriver vad jag tycker. Tanken är väl att jag ska försöka läsa en bok i veckan samt skriva ett inlägg om boken. Här är bloggen: http://bokkritikern.blogg.se/?tmp=817933
Nu ska jag lägga mig en stund i sängen och titta på i taket som en lobotomerad. Fan vad det är skönt att få känna så. Lite jävla blank bara. Hela tiden tar vi i så mycket. Då är det skönt att emellanåt få vara lite känlomässigt lobotomerad. Få en paus och stänga av för en stund.



Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

ingafilter.blogg.se

Jag är så jävla trött på att människor målar upp sig själva i färgglada nyanser utåt medan dom inåt sett är färgblinda. Vi lever i en drömvärld. Vi tror att alla andra omkring oss är så lyckliga och lever så speciella och häftiga liv. Det stämmer inte. Vi döljer vardagen. Vi lägger filter på filter över vardagstristessen tills den ser spännande ut. Det är fullkomligt sjukt. På den här bloggen vill jag visa mina vanliga vardag. Det är en liten protest på dagens ytliga hybris. Förhoppningsvis kan människor känna sig lugna av att läsa min blogg eftersom de inte behöver känna sig ensamma med att ha en färgstum vardag och inte heller har några som helst krav att vara speciella eller fullkomliga. Detta kan förhoppningsvis utgöra en fristad för människor som blir utmattade av social hysteri.

RSS 2.0