gömda känslor


Jag tycker att det är svårt att uttrycka vad jag känner. Det är mycket lättare så här, genom att skriva. Det blir inte lika obehagligt då. Jag tycker att kontrasten är obehaglig. Det är jobbigt att ha tunga känslor som jag nästan bara kan uttrycka så här, ensam. Jag vågar känna mycket mer när jag är ensam. Tillsammans med människor spänner jag mig. Det är som om jag liksom inte "kan" känna lika mycket. Jag vet inte. Men så fort jag blir ensam så exploderar känslorna. Dom blir mer nakna. Mer utanpå huden. Tilsammans med människor försvinner dom in liksom i kroppen och gömmer sig lite. Visst jag känner. JAg är glad, trött, ledsen, arg, lugn osv. Det är inte så att jag är apatisk. Men känslorna försvinner in i bakgrunden lite. Ofta. Det är läskigare att känna i andras närhet. Då är det tryggare att ha lite avstånd. Men åh så mycket tommare. Det är svårt...
 
 



Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

ingafilter.blogg.se

Jag är så jävla trött på att människor målar upp sig själva i färgglada nyanser utåt medan dom inåt sett är färgblinda. Vi lever i en drömvärld. Vi tror att alla andra omkring oss är så lyckliga och lever så speciella och häftiga liv. Det stämmer inte. Vi döljer vardagen. Vi lägger filter på filter över vardagstristessen tills den ser spännande ut. Det är fullkomligt sjukt. På den här bloggen vill jag visa mina vanliga vardag. Det är en liten protest på dagens ytliga hybris. Förhoppningsvis kan människor känna sig lugna av att läsa min blogg eftersom de inte behöver känna sig ensamma med att ha en färgstum vardag och inte heller har några som helst krav att vara speciella eller fullkomliga. Detta kan förhoppningsvis utgöra en fristad för människor som blir utmattade av social hysteri.

RSS 2.0