En ny slags blogg

Den här bloggen har delvis hjälpt mig att få uttrycka känslor och tankar jag annars inte får möjlighet att uttrycka. Det har avlastat en del energi för mig och hjälpt mig att distansera mig från de lite tyngre nyanserna i livet. 
      Jag tänkte göra ett litet experiment. Det vore så intressant att få höra vilka ni är och vad ni känner och tänker. Tanken är att jag lägger upp ett inlägg med ett visst tema vilket ni får reflektera över och sedan kommentera här på bloggen. Ni kan kommentera anonymt om det känns bäst för er. Jag tror att det skulle kunna kännas skönt att få skriva av sig lite - vi bortprioriterar så lätt vårt inre - samtidigt som man kan läsa vad andra har skrivit vilket kan vara lättande.   
       De flesta bloggar är bara konstanta tjatande monologer. Jag vill försöka skapa en dialog. En möjlighet att tillsammans lyfta saker som vi annars inte pratar om. Ett forum dit man kan komma för att få prata av sig. Vi får se hur det funkar, kanske går det inte alls. Men det är i alla fall värt ett försök. 
      Jag tänker då börja med ett första tema: litenhet och hjälplöshet.
      Kan ni emellanåt känna er små och rädda? Att ni lever i ett läskigt stort universum som ni inte alls begriper er på? Känner ni ibland att ni tappar kontrollen och blir fullständigt hjälplösa och rädda inför världen och dess omfång? Hur känns denna litenhet och hjälplöshet inom er - hur mår ni när ni känner så?
      Skriv gärna i kommentarsfältet så läser jag det ni skriver och så kan vi diskutera kring detta om ni vill. Kram!
 
      
Anonym
2014-12-14 @ 23:26:49

Personligen har jag på senare tid börjat hantera känslan av obetydelse och litenhet genom att helt enkelt försöka acceptera det. Meningslösheten, deprimerande tankd som det är, har för min del sina fördelar och jag har försökt fokusera på dessa. Insikten att mitt liv endast är en liten obetydlig del av något oändligt större ger mig en frihetskänsla. Det jag väljer att göra med mitt liv spelar på det stora hela nästan ingen roll så jag kan egentligen göra precis vad jag vill för att det i slutändan inte spelar någon större roll. Andra kanske inte känner som jag men för mig är det en ganska behaglig känsla.


Svar: Det låter klokt! Det låter som om du praktiserar självdistans kombinerat med acceptans. En god kombination tycker jag. Hur gör du för att acceptera det - för att omfamna känslan av obetydelse och litenhet? När du tänker deprimerade tankar, hur tänker du kring dessa för att få distans till dem och se dess värde? Kram!
Ulf Rådberg




Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

ingafilter.blogg.se

Jag är så jävla trött på att människor målar upp sig själva i färgglada nyanser utåt medan dom inåt sett är färgblinda. Vi lever i en drömvärld. Vi tror att alla andra omkring oss är så lyckliga och lever så speciella och häftiga liv. Det stämmer inte. Vi döljer vardagen. Vi lägger filter på filter över vardagstristessen tills den ser spännande ut. Det är fullkomligt sjukt. På den här bloggen vill jag visa mina vanliga vardag. Det är en liten protest på dagens ytliga hybris. Förhoppningsvis kan människor känna sig lugna av att läsa min blogg eftersom de inte behöver känna sig ensamma med att ha en färgstum vardag och inte heller har några som helst krav att vara speciella eller fullkomliga. Detta kan förhoppningsvis utgöra en fristad för människor som blir utmattade av social hysteri.

RSS 2.0