Har ni känt er ensamma?

Att känna sig ensam kan upplevas oerhört plågsamt. Jag tror att alla kan relatera till känslan av att vara ensam. Det är en jobbig upplevelse. Man känner att det inte finns en enda människa i ens liv som ser och förstår en. Det är skrämmande. Ingen människa, tror jag, vill känna sig ensam. Vi är en flockvarelse och är beroende av varandras närhet, fysisk som psykisk. 
      Jag undrar, har ni känt/känner er ensamma? Hur har ni mått då? Och vad tror ni har orsakat ensamheten samt hjälpt er ur den senare? 

En ny slags blogg

Den här bloggen har delvis hjälpt mig att få uttrycka känslor och tankar jag annars inte får möjlighet att uttrycka. Det har avlastat en del energi för mig och hjälpt mig att distansera mig från de lite tyngre nyanserna i livet. 
      Jag tänkte göra ett litet experiment. Det vore så intressant att få höra vilka ni är och vad ni känner och tänker. Tanken är att jag lägger upp ett inlägg med ett visst tema vilket ni får reflektera över och sedan kommentera här på bloggen. Ni kan kommentera anonymt om det känns bäst för er. Jag tror att det skulle kunna kännas skönt att få skriva av sig lite - vi bortprioriterar så lätt vårt inre - samtidigt som man kan läsa vad andra har skrivit vilket kan vara lättande.   
       De flesta bloggar är bara konstanta tjatande monologer. Jag vill försöka skapa en dialog. En möjlighet att tillsammans lyfta saker som vi annars inte pratar om. Ett forum dit man kan komma för att få prata av sig. Vi får se hur det funkar, kanske går det inte alls. Men det är i alla fall värt ett försök. 
      Jag tänker då börja med ett första tema: litenhet och hjälplöshet.
      Kan ni emellanåt känna er små och rädda? Att ni lever i ett läskigt stort universum som ni inte alls begriper er på? Känner ni ibland att ni tappar kontrollen och blir fullständigt hjälplösa och rädda inför världen och dess omfång? Hur känns denna litenhet och hjälplöshet inom er - hur mår ni när ni känner så?
      Skriv gärna i kommentarsfältet så läser jag det ni skriver och så kan vi diskutera kring detta om ni vill. Kram!
 
      

En dag, nya teoretiska möjligheter

En ny dag, nya möjligheter!
      För vissa kan kommentaren låta ganska provocerande. Vad fan snackar du om. "Vet du hur jävla svårt jag har det just nu?", tänker de kanske. Eller så pustar de ut uppgivet och känner sig ännu mer utmattade än innan. 
      Varje ny dag medför, kanske i teorin, nya möjligheter men i praktiken kan man ändå känna sig fastlåst. För dessa människor för dagen inte med sig nya möjligheter utan endast ångest. De behöver hjäp att se dessa "möjligheter" eftersom de själva inte klarar av det och så länge de inte får denna hjälp är dagen endast tung och oförändrad.
      Den individuella, självständiga samhällsnormen vältrar sig fram som en gravt överviktig med hjärt- och kärlsjukdomar väntandes runt hörnet. 
      Hela tiden förväntas vi klara oss själva. I alla livsområden. Den självständiga starka indivden hyllas. Det smittar även spektrat för psykisk hälsa. Är du sjuk så uppmanas du till att tänka annorlunda. Det gäller att se saker ur ett annorunda perspektiv - glaset  är alltid halvfullt och aldrig halvtomt. Din ohälsa är endast en illusion, det postiva självständiga tänkandet är det enda sanna. Med andra ord, så tillåts endast den starka individens existens. Genom att uppmana personen att tänka annorlunda och påstå att olustkänslorna bara är illusioner förnekas indirekt den psykiska ohälsan. Den ges inget utrymme. 
       Jag menar inte att psykisk ohälsa är någonting att föredra och sträva emot utan jag betonar endast att ångestkänslor är minst lika verkliga och berättigade som euforiska känslor. Det är sunt att sträva mot en stabil psykisk hälsa - det borde varje människa göra - det är inte det jag kritiserar. Jag kritiserar självständighetstänket som präglar det kollektiva medvetandet. 
       Människan klarar inte av att vara konstant självständig och stark utan måste emellanåt få känna sig liten och svag eftersom det är en naturlig reaktion. Jag tycker däremot att självständighet är en bra egenskap vilken man bör sträva emot men det är en skillnad att maniskt tvinga sig vara självständig och att sträva mot det.
      Denna mani präglar vårt samhälle. Vi måste vara starka och självgående - även när vi mår dåligt. Det är här skon klämmer. När man är psykiskt svag så klarar man inte av att fungera hundraprocentigt  inom alla livsområden och vara självständig. Att då uppmana en till exempel deprimerad människa att ta sig ur sitt sinnestillstånd på egen hand genom att använda sig av en affiramtion exempelvis, är rent sagt idiotiskt. Istället för att betona varje dags nya möjligheter eller säga att personen ska rycka upp sig, så bör man fråga personen vad man TILLSAMMANS kan göra för att sträva mot att se varje dags möjligheter och för att hon ska kunna rycka upp dig på sikt.
      Att säga till en person som inte klarar av att vara självständig, att bli självständig, är som att säga till en förlamad att gå. Personen behöver hjälp att bli självständig. Hon kan inte självständigt bli självständig. 
      Så istället för att uppmana er att se denna dag möjligheter så frågar jag er, hur kan vi tillsammans göra för att lyckas identifiera möjligheterna?
       
      
      
      

ingafilter.blogg.se

Jag är så jävla trött på att människor målar upp sig själva i färgglada nyanser utåt medan dom inåt sett är färgblinda. Vi lever i en drömvärld. Vi tror att alla andra omkring oss är så lyckliga och lever så speciella och häftiga liv. Det stämmer inte. Vi döljer vardagen. Vi lägger filter på filter över vardagstristessen tills den ser spännande ut. Det är fullkomligt sjukt. På den här bloggen vill jag visa mina vanliga vardag. Det är en liten protest på dagens ytliga hybris. Förhoppningsvis kan människor känna sig lugna av att läsa min blogg eftersom de inte behöver känna sig ensamma med att ha en färgstum vardag och inte heller har några som helst krav att vara speciella eller fullkomliga. Detta kan förhoppningsvis utgöra en fristad för människor som blir utmattade av social hysteri.

RSS 2.0