Vårlycka

Vilket härligt väder det är idag. Solen ligger på och temperaturen ligger en bra bit över nollan. Fåglarna sjunger i kör när man stiger ut på balkongen, det känns nästan som om sången är tillägnad en själv och att fåglarna började kvittra i samma ögonblick som man steg ut men jag vet att så inte är fallet. En härlig känsla dock. 
 
Vintern är nu döende och jag blickar endast framåt mot det som komma skall - en helt annan värld målad i de allra vackraste färgerna som finns. Våren. Min kärlek. Mitt jag. Gud vad jag längtar. 
 
 

Att förlora sitt barn

I dagens melankoli passade jag på att skriva en liten sorglig novell. Faktiskt min första novell jag skriver, tror jag. här är den (trumvirvel...):
 
ATT FÖRLORA SITT BARN
 

Solen skiner, måsarna skriker och vinden blåser friskt. Det är bara en vecka kvar tills sommarlovet och en otålighet blandad med entusiasm sprudlar i barnen på skolgården. Vid porten till den högra flygeln, där matsalen ligger på första våningen och ett otaligt antal klassrum på våningarna ovanför, står ett par tjejer och talar försiktigt som om de berättade något hemligt för varandra. På mitten av skolgården är de olika gängen slumpvalt utplacerade och var och en bidrar till det allmänna tjattret som är så påtagligt sommartid då livligheten i oss svenskar som fått utstå en evigt lång, kall och mörk vinter, nått sitt klimax. Längre ner på skolgården spelar ett, på avstånd till synes oskyldigt gäng pojkar fotboll mot ett bollplank. Bredvid bollplanket står en pojke för sig själv och tittar nyfiket på dramatiken som utspelas framför honom. Han känner ett starkt sug efter att få vara en del av det dramatiska och närmar sig gruppen.

-Får jag vara med, frågar pojken med pottfrillan och den lila tjejtröjan tre av killarna som står intill planket, agerande målvakt och försvarare.

-Du? Är du dum eller, svarar en av de större killarna i gruppen.

-Nää, det är jag inte, replikerar pojken som står ensam bredvid bollplanket.

-Men du är ju mobbad. M-O-B-B-A-D, gå härifrån ditt jävla mobboffer, svarar samma kille. Pojkarna omkring honom skrattar och några tjejer längre bort vid bänkarna som utgör det andra målet, fnittrar.

Pojken sänker blicken och känner plötsligt ett starkt tryck inifrån. Han vill gråta men vågar inte när alla killar kollar på honom. Han känner sig oerhört ensam. Utan att svara vänder sig pojken med gråten upp till halsen om och går neråt mot muren som avgränsar skolorådet. Fort vill pojken därifrån. Gråten går snart inte att hålla tillbaka. På väg ner mot muren hör han hur en annan pojke ropar uppifrån.

-Jävla luffarunge. Fan vad ful du är, stick hem till mamma. Till din äckliga jävla luffarmamma!

Ropet efterföljs av ett regn med småsten som nästan når hela vägen fram till pojken. En annan ur gänget tar också upp en näve grus som han kastar efter pojken som går allt snabbare, dels på grund av att han inte vill bli träffad och dels på grund av att gråten blir allt svårare att hålla emot. Gruset smattrar mot stängslet som ligger bakom bollplanket, emellan mobboffret och pojkarna som skrattar åt honom. Inte heller den salvan med grus når fram till pojken. Visserligen är det den större killen som kastade den här gången och han har en längre räckvidd en den förste killen men eftersom luffarungen nu springer nerför backen har han hunnit komma tillräckligt långt för att inte bli träffad. Den större pojken, förmodligen gruppledaren i gänget, inser att han inte nått fram och att mobboffret nu snabbt försvinner ur räckhåll. Utan att tänka sig för tar den store pojken upp den största sten han hittar på marken framför sig och måttar sitt kast varpå stenen, stor som en halv knytnäve, påbörjar sin färd mot muren där nedanför, några meter framför den springande pojken, där, gruppen av pojkar som nu trycker sina ansikten mot stängslet, hoppas att pojken ska passera i samma ögonblick som stenen ger upp sin kamp mot tyngdlagen och slår ner mot marken.

Trycket i bröstet har nu lättat och tårarna väller nerför pojkens ansikte. Snart, tänker han. Snart är jag hemma. Mamma…

Det sista pojken tänker på innan stenen träffar honom i tinningen och han likt en trasdocka, i den höga fart han uppnått, slungas framåt, ner på den grusade asfalten under fötterna och skrapar upp de bara benen och armarna, är den varma famnen och de lena smekningarna på hans våta kinder och det vackra ansikte som ingivit honom trygghet och kärlek så många gånger förut. Det sista pojken tänker innan stenen krossar pojkens skallben och skär upp ett djupt sår i huvudet, är alla de gånger han skrattat åt hennes skämt och alla de gånger hon skrattat åt hans spektakel, åh, hennes underbara skratt. Det sista pojken ser för sitt inre innan pulsen avstannar, ansiktet sakta bleknar och de sista ryckningarna övergår i total livlöshet, är hennes tindrande blågröna ögon och hennes varma leende.

På skolavslutningen en vecka efter pojkens död, hålls en dikt tillägnad pojken och hans familj i den stora kyrkan som barn och lärare år efter år, i lycka, firat sommarlovets start. Denna dag, dock, gråter man inte utav glädje utan av sorg. Med en fullsatt kyrka, på en uppemot 1000 personer, är inte en enda sekund fri från ljudet av gråt efter det att dikten hållits och portarna återigen öppnats för att släppa ut besökarna. Hela tiden är det någon som inte orkar hålla emot tårarna, oftast en förälder eller lärare, och tar vid där någon annan precis slutat snyfta. Likt en stafett då man överlämnar stafettpinnen till nästa person på tur eller som vid en fotbollsmatch då fansen gör ”vågen”, överlämnas och tas gråten emot omedvetet till den fyllt alla vinklar och vrår i den massiva lokalen. Den enda som inte verkar berörd under avslutningen är pojkens mor. I blicken har hon något nyfiket, något förväntansfullt över sig, nästan som om hon väntar på att pojken, i kör tillsammans med sina klasskamrater,  snart ska sjunga ”du ska inte tro det bli sommar” men detta är orimligt eftersom sången är inställd och pojken är död. Men om det inte vore för gråten som fyllde kyrkan och det faktum att pojken var död skulle man tro att det på den främre raden, satt en stolt mor nyfiket väntande på att få se sin son sjunga ”Idas sommarvisa” och utstråla den glädje som alla barn normalt utstrålar då skolan slutar och sommarlovet börjar och som hennes son varje år tidigare, utstrålat.

Mamman är i chock. Hon har inte förstått att det var hennes son som fick skallen spräckt utan att det var någon annans. Varje dag efter "olyckan", som föräldrarna till pojken som kastade stenen hade mod att kalla det, har mamman lagat frukost till pojken och väntat på att han ska komma hem efter skolan. Hon har fört monologer med sig själv i tron om att pojken suttit i samma rum. Under helgen har hon hyrt filmer som hon sett ensam men med tron att pojken legat på soffan intill henne med huvudet i hennes knä. Hon har ännu inte förmått sig att inse att pojken inte längre finns. 

Lika verklig som pojkens huvud känts i hennes knä, känns hans axel villken hon stöttande och uppmuntrande lägger handen på efter att hon ensam - tillsammans med alla andra föräldrar, barn och lärare visserligen men utan en hand i sin - kommit ut genom den stora kyrkporten, ut i det friska sommarvädret.

Efter avslutningen, på väg hem, hugger det plötsligt till i bröstet på kvinnan som sekunden innan sett så lycklig ut och gått med lätta steg nedför trappan mot parkleken och det radhus bakom vilket hon och hennes son åtta år tidigare flyttat in i. Ett tyst kvidande tar vid som på bara några sekunder accelererar i intensitet och övergår i ett våldsamt läte med karaktären av både skrik och gråt. Kvinnan faller ihop på marken. På avstånd, reagerar ett par fotgängare av det hjärtskärande skriket och stannar upp ett ögonblick innan de förundrade och aningen chockade fortsätter längs gatan och stenmuren intill som avgränser traktens skolområde.

jag blir galen!

Det känns tungt inombords. Jag är ledsen. Daniel skriker och hugger gaffeln i bordet för att jag vill ha samma mat som han. Han tycker väl att jag är elak för att han inte kan äta chilikyckling både till middag och till lunch på morgondagen utan endast får välja en av möjligheterna. Gud, jag orkar inte, tänker jag. Jag har precis varit hos min psykolog och nu händer detta. Suck. Jag tar ris och sweet chili till. Kycklingen låter jag stå orörd ända tills Daniel fyller sin matlåda med den. Han säger att han lämnar kvar lite åt mig. jag tackar och han säger varsågod. Det låter nästan på hans röst att han gjort en heroisk insats och att han förtjänar att hyllas för att han lät lämna ett par kycklingbitar kvar till mig. Sedan påpekar Bengt att det är Daniels dag att hjälpa till i köket men eftersom Annette sa ifrån och tog mitt parti då Daniel gnällde över att jag också hade rätt att smaka av kycklingen, kunde Daniel inte hjälpa till i köket eftersom Annette var där och han var arg på henne. Jag som inte orkar säga till Daniel får därför vara den som fixar i köket. Dessutom är det tisdag imorgon och då är det min dag så då lär jag återigen få rycka in. På onsdag är det matteprov som jag behöver plugga till men till det argumentet skulle Daniel inte lyssna till utan bara säga att han ha hjälpt till så mycket föregående vecka (skitsnack) och att det vore ren idioti att han skulle hjälpa till på min dag. Om jag sedan skulle säga att jag fixade i köket föregående dag, alltså idag, på hans dag, skulle han bara säga att jag inte behövde göra det. Han skulle inte säga tack eller något liknande uttryck utan endast säga att jag fick skylla mig själv att jag var så dum att jag frivilligt hjälpte till. Kan man bli mer bortskämd?

ingafilter.blogg.se

Jag är så jävla trött på att människor målar upp sig själva i färgglada nyanser utåt medan dom inåt sett är färgblinda. Vi lever i en drömvärld. Vi tror att alla andra omkring oss är så lyckliga och lever så speciella och häftiga liv. Det stämmer inte. Vi döljer vardagen. Vi lägger filter på filter över vardagstristessen tills den ser spännande ut. Det är fullkomligt sjukt. På den här bloggen vill jag visa mina vanliga vardag. Det är en liten protest på dagens ytliga hybris. Förhoppningsvis kan människor känna sig lugna av att läsa min blogg eftersom de inte behöver känna sig ensamma med att ha en färgstum vardag och inte heller har några som helst krav att vara speciella eller fullkomliga. Detta kan förhoppningsvis utgöra en fristad för människor som blir utmattade av social hysteri.

RSS 2.0