den perfekte

Att sträva efter excellens istället för perfektion. Perfektion. Det ultimataste, det bästa. Det tycks vara så att hela vårt samhälle strävar efter perfektion men existerar verkligen perfektion eller är det bara något finurligt som människan har hittat på och sedan blivit slav under – slav under sin egen illusion? Om det perfekta existerar måste även motsatsen existera, alltså det absolut icke-perfekta, och om människor kan vara perfekta vilket många tycks försöka vara, måste även den totalt icke-perfekta människan existera. Men är det inte lite hårt att säga att en människa kan vara helt och hållet icke-perfekt? Nej, säger ni kanske, människan är mer komplex än så, men ändå strävar ni efter perfektion. Så ni menar att man inte kan vara 100% ”operfekt men att man kan bli 100% perfekt. Där har ni tappat mig. I mina öron låter det totalt ologiskt, nästan gränsen till dumt faktiskt. Det är som att säga att tyngd existerar men inte tyngdlagen. Kanske inte bästa exemplet men det jag menar är att i båda exempel är de båda faktorerna beroende av varandras existens. Att säga att perfektion existerar men inte motsatsen är som att säga att ett plus noll blir två – ren idioti alltså. Vad tror jag då, den smarta besserwissern som kallar er idioter, eller åtminstone lite dumma, jo, att det inte existerar någotdera. Perfektion och icke-perfektion är bara kategorier, stämplar, som vi människor har hittat på och sedan tagit för den objektiva verkligheten. Att säga att någon är perfekt är lika subjektivt som att säga att en tavla är vacker. Det är bara känslointryck. Det finns dock en skillnad mellan de båda exemplen.  Tavlan är vacker inte den vackraste – den perfekte. När man säger att tavlan är vacker så identifierar man intrycket, känslan av skönhet just som en känsla – något subjektivt. Men om man däremot skulle säga att tavlan var den vackraste, gör man intrycket till det absoluta, det enda korrekta – en kategorisering av en kategorisering uppstår och intrycket blir till ett bestämt faktum, en objektivitet. Problemet är att vi försöker objektivisera ett känslointryck, göra det subjektiva objektivt. Att säga att en tavla är den vackraste är som att säga att en blå nyans är den blåaste. Men vem bestämmer i vilken skala man mäter skönhet eller ”blåhet”? Hah! Tänker ni, det är ju upp till individen själv. Men ändå så försöker ni uppnå perfektion i hopp om att bli bekräftade av andra. Ni har en bild av en allmän skala i perfektion som ni har inpräntas genom otaliga ideal, värderingar (till stor bestående av skitsnack) och gjort till en mall som vi människor bör leva enligt för att uppnå lycka. Nu är det jag som skrattar. Men inte hånfullt utan med en underton av ömkan inför er stackare. Ni tror att mallen för perfektion är en slags lyckans naturlag när det i själva verket är ni själva som har skapat och skapar den samtidigt som ni lider under dess slaveri. 




Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

ingafilter.blogg.se

Jag är så jävla trött på att människor målar upp sig själva i färgglada nyanser utåt medan dom inåt sett är färgblinda. Vi lever i en drömvärld. Vi tror att alla andra omkring oss är så lyckliga och lever så speciella och häftiga liv. Det stämmer inte. Vi döljer vardagen. Vi lägger filter på filter över vardagstristessen tills den ser spännande ut. Det är fullkomligt sjukt. På den här bloggen vill jag visa mina vanliga vardag. Det är en liten protest på dagens ytliga hybris. Förhoppningsvis kan människor känna sig lugna av att läsa min blogg eftersom de inte behöver känna sig ensamma med att ha en färgstum vardag och inte heller har några som helst krav att vara speciella eller fullkomliga. Detta kan förhoppningsvis utgöra en fristad för människor som blir utmattade av social hysteri.

RSS 2.0