Bussresa

En tuff kille eller åtminstone en som försöker utstråla tuffhet, sitter längst bak i bussen och kollar likgiltig framåt mot mig men ändå förbi mig som om min existens vore obefintlig. Jag svarar med att själv så likgiltigt och oberört lägga min ÖoB-kassa med mina fotbollskor, lite smutsiga kläder och en halvpumpad fotboll som jag frenetiskt sparkade på ensam dagen innan på gräset utanför huset på Färingsö, på sitsen bredvid mig närmast gången varpå jag försöker sjunka ner på platsen vid fönstret så likgiltigt som möjligt, som om ingenting i världen hade det minsta fäste i mig. I samma rörelse påbörjar jag en gäspning som avslutas i nån slags tuggrörelse som om jag hade ett tuggummi i munnen eller en seg bit kött jag var tvungen att tugga ner i mindre bitar. Utan att kolla bakåt på den tidigare tuffa killen, vet jag, att jag har vunnit även detta slag. Triumf. Jag vill vände mig om och se den nu förminskade lilla människans reaktion men jag vet att i det ögonblick som jag vänder mig om, vänds steken, och jag står naken, sårbar, förintad. Så jag sitter stilla på min plats med blicken rakt framåt fäst på en punkt på sätet framför mig eller planlöst tittandes ut på landskapen som slungas förbi, och väntar tålmodigt på den kvinnliga rösten som meddelar att nästa stopp är Brommaplan. Så går jag av. samtidigt sneglar jag bortåt mot den förminskade utan att tänka mig för - jag var bara tvungen att bekräfta min storhet - och i hans rädda blick ser jag mig själv och i det ögonblicket vet jag att jag har förlorat.



Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

ingafilter.blogg.se

Jag är så jävla trött på att människor målar upp sig själva i färgglada nyanser utåt medan dom inåt sett är färgblinda. Vi lever i en drömvärld. Vi tror att alla andra omkring oss är så lyckliga och lever så speciella och häftiga liv. Det stämmer inte. Vi döljer vardagen. Vi lägger filter på filter över vardagstristessen tills den ser spännande ut. Det är fullkomligt sjukt. På den här bloggen vill jag visa mina vanliga vardag. Det är en liten protest på dagens ytliga hybris. Förhoppningsvis kan människor känna sig lugna av att läsa min blogg eftersom de inte behöver känna sig ensamma med att ha en färgstum vardag och inte heller har några som helst krav att vara speciella eller fullkomliga. Detta kan förhoppningsvis utgöra en fristad för människor som blir utmattade av social hysteri.

RSS 2.0