Ha en bra dag!

Vilken underbar början på dagen! Solen briljerar och molnen har underkastat sig. På Ica köper jag lite uppvärmbar mat som jag ska ha till lunch när jag jobbar. I kassan möts jag av en något morgontrött kassörska som har en antydan till meningslöshet i blicken. När jag betalat tackar jag och väljer att göra samhället en god tjänst och ber kassörskan att ha en bra dag. Först verkar det som om hon inte hört vad jag sa, förmodligen på grund av tröttheten som begränsar kapaciteten att ta in nya intryck, men sedan är det som om jag tänt en gnista inom henne för direkt efter svarar hon "ha en bra dag." med en genuin ton på rösten. Denna gnista verkar öka i kraft och övergå till en sprakande eld som om hon gått och väntat på denna lilla antändning, för nu är det HON som ber kunden att ha en bra dag, inte tvärt om. När jag sedan går bortåt mot utgången hör jag hur kunden inleder en diskussion med kassörskan som ett svar på hennes önskan om att kunden skulle ha en bra dag. De diskuterar om en vara som kunden köpt och som kassörskan påpekat var god eller om det var så att kunden själv frågat om hon smakat varan. Oavsett så står de iallafall där och talar entusiastiskt med varandra om denne eftertraktade vara och jag vet att båda dessa personer kommer att ha en bra dag.

Bussresa

En tuff kille eller åtminstone en som försöker utstråla tuffhet, sitter längst bak i bussen och kollar likgiltig framåt mot mig men ändå förbi mig som om min existens vore obefintlig. Jag svarar med att själv så likgiltigt och oberört lägga min ÖoB-kassa med mina fotbollskor, lite smutsiga kläder och en halvpumpad fotboll som jag frenetiskt sparkade på ensam dagen innan på gräset utanför huset på Färingsö, på sitsen bredvid mig närmast gången varpå jag försöker sjunka ner på platsen vid fönstret så likgiltigt som möjligt, som om ingenting i världen hade det minsta fäste i mig. I samma rörelse påbörjar jag en gäspning som avslutas i nån slags tuggrörelse som om jag hade ett tuggummi i munnen eller en seg bit kött jag var tvungen att tugga ner i mindre bitar. Utan att kolla bakåt på den tidigare tuffa killen, vet jag, att jag har vunnit även detta slag. Triumf. Jag vill vände mig om och se den nu förminskade lilla människans reaktion men jag vet att i det ögonblick som jag vänder mig om, vänds steken, och jag står naken, sårbar, förintad. Så jag sitter stilla på min plats med blicken rakt framåt fäst på en punkt på sätet framför mig eller planlöst tittandes ut på landskapen som slungas förbi, och väntar tålmodigt på den kvinnliga rösten som meddelar att nästa stopp är Brommaplan. Så går jag av. samtidigt sneglar jag bortåt mot den förminskade utan att tänka mig för - jag var bara tvungen att bekräfta min storhet - och i hans rädda blick ser jag mig själv och i det ögonblicket vet jag att jag har förlorat.

En förebild

Till Mathias

Det här är alltså tänkt att bli ett slags tackbrev till dig – ett brev där jag gör dig medveten om hur mycket du betyder för mig. Vi har känt varandra nu i över tio år, TIO ÅR! Är inte det helt otroligt? Det är tio år av båda våra liv, en åttondel, 12,5% om vi har tur. Under 10 år förändras en människa en hel del, speciellt ett barn som jag. jag var sju år första gången du träffade mig och du var 32 år. När jag tänker tillbaka på vem jag var då, känns det som ett helt liv sedan – som om det var en annan person jag tänkte på nästan. Även du kan jag tänka mig har växt en del under dessa år. Jag vet inte vart den här texten är på väg egentligen så jag går rakt på sak: jag gillar dig, till och med älskar! Dessa ord låter så främmande att ta i mun och jag vet inte om jag någonsin har gjort det och inte heller hur många gånger till jag kommer att göra det men det jag vet är att jag faktiskt gör det, älskar dig alltså. Du är en förebild för mig, en klippa mot vilken jag kan luta mig mot, en idol, helt enkelt en viktig person för mig. Jag önskar verkligen att denna slags direkta sentimentalitet för mig vore ett naturligt utryck men det är den tyvärr inte vilket gör det svårt att visa hur jag känner. Förmodligen förstår du säkert ändå att jag värderar dig högt med tanke på den entusiasm jag visat i din närhet under åren. Jag hoppas att du också kan ta åt dig av det jag känner inför dig. Det är så lätt att förminska sig själv. Men jag kommer alltid se upp till dig så oavsett hur mycket du förminskar dig själv (om du gör det vill säga) så kommer jag envist fortsätta älska dig och vara ett levande bevis på att du betyder något. Det här brevet blev inte så långt med tanke på alla inre känslospärrar jag har men det viktigaste är att jag har uttryck essensen av mina känslor för dig nämligen att du är en underbar människa som jag älskar – åh, varför gör det så ont att skriva detta. Nu vet du det i alla fall. Om jag skickar det här brevet till dig hoppas jag att du bemöter mig varsamt med tanke på hur obehagligt jag finner denna känslomässiga öppenhet. Det gör ont att veta att jag förmodligen inte kommer att skicka det här brevet till dig med tanke på hur jobbigt det känns. Men oavsett jag skickar det eller ej så vill jag tacka dig. Så tack Mathias för att du har blivit född, för den du har blivit och det du har gjort. Din existens är ett av mina främsta argument mot nihilismen.

ingafilter.blogg.se

Jag är så jävla trött på att människor målar upp sig själva i färgglada nyanser utåt medan dom inåt sett är färgblinda. Vi lever i en drömvärld. Vi tror att alla andra omkring oss är så lyckliga och lever så speciella och häftiga liv. Det stämmer inte. Vi döljer vardagen. Vi lägger filter på filter över vardagstristessen tills den ser spännande ut. Det är fullkomligt sjukt. På den här bloggen vill jag visa mina vanliga vardag. Det är en liten protest på dagens ytliga hybris. Förhoppningsvis kan människor känna sig lugna av att läsa min blogg eftersom de inte behöver känna sig ensamma med att ha en färgstum vardag och inte heller har några som helst krav att vara speciella eller fullkomliga. Detta kan förhoppningsvis utgöra en fristad för människor som blir utmattade av social hysteri.

RSS 2.0