skrivandets helande

Hmm… för att bli en bra författare gäller det att hitta sin egen stil, sätt att skriva. På samma sätt som en bra sångare är en originell sångare med en originell röst, har en bra författare ett originellt språk. Om jag ska bli läsvärd gäller det alltså att jag hittar min egen stil. Hur gör jag då det? Jag vet inte. Skriver på känsla, kanske men hur gör man det då? Det är inte lätt det här. Jag tror att desto mer jag skriver och läser kommer jag bli mer självmedveten om min originella stil och författaren inom mig blir jag. jag får helt enkelt skriva och läsa så mycket som möjligt. Om jag ser tillbaka ett år, ser jag stora förändringar i mitt sätt att uttrycka mig både skriftligt och muntligt, min självmedvetenhet har ökat. men vad är målet med att bli författare, vad vill jag uppnå med det? Att hitta mig själv tror jag. Bli bekräftat genom det litterära. Jag tror jag skriver mer för min egen skull än för andras. Visserligen är bekräftelsebehovet hos mig omättat och jag suktar efter kändisskap men kärnan av skrivandet grundar sig mer i identifikation med mitt innersta. Jag känner mig vilse i det empiriska och förnuftet som uttrycker sig i skivandet blir min kompass. Inte en kompass med bestämda riktningar utan en som förändras och ständigt hittar nya vägar istället för att enbart titta åt ett håll och blunda för det omkring. Sedan är även skrivandet en njutning i sig, ett behov som jag suktar efter att få uppfyllt. Ett behov som vilket annat som helst, det sexuella, maktbegäret, det masochistiska osv. På samma sätt som jag suktar efter kvinnor suktar jag efter min laptop. Om jag inte får skriva blir jag rastlös och otålig och framförallt förvirrad. Skrivandet blir en kanal i vilken mina underliggande känslor får släppa sitt tryck och ventileras ut i det öppna för att ge plats åt nya. Om jag inte får skriva som ventileras inte mina känslor utan samlas och bildar ett högre och högre tryck tills det når en gräns. När den gränsen nås är jag så disorienterad och omedveten om min identitet så att livet blir så skrämmande och ångestfyllt att jag kan tappa greppet totalt. När jag skriver upptäcker sidor hos mig jag inte visste fanns. Åsikter, känslor, tankar om allt möjligt strömmar till det medvetna och livets konturer blir skarpare och färgläggda. Att skriva för mig har på senare tid blivit som en slags dialog mellan mitt medvetna och mitt omedvetna. Ett terapeutiskt samtal där jag bearbetar mina känslor och skapar insiktfulla synteser som blir riktmärken i mitt irrade liv.




Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

ingafilter.blogg.se

Jag är så jävla trött på att människor målar upp sig själva i färgglada nyanser utåt medan dom inåt sett är färgblinda. Vi lever i en drömvärld. Vi tror att alla andra omkring oss är så lyckliga och lever så speciella och häftiga liv. Det stämmer inte. Vi döljer vardagen. Vi lägger filter på filter över vardagstristessen tills den ser spännande ut. Det är fullkomligt sjukt. På den här bloggen vill jag visa mina vanliga vardag. Det är en liten protest på dagens ytliga hybris. Förhoppningsvis kan människor känna sig lugna av att läsa min blogg eftersom de inte behöver känna sig ensamma med att ha en färgstum vardag och inte heller har några som helst krav att vara speciella eller fullkomliga. Detta kan förhoppningsvis utgöra en fristad för människor som blir utmattade av social hysteri.

RSS 2.0