Tågvagnen är fylld av främmande människor. Alla med olika utseende. Olika åldrar. Olika värdegrunder. De flesta sitter tysta endast, ett fåtal pratar med varandra. Någon pratar i telefon. Blickarna är fästa på reserverade punkter. Alla har sin punkt. De flestas blickar riktas mot mobilskärmarna som vagt skiner i dagsljuset. De som inte tittar ner på sin telefon tittar ut mot landskapen som sveper förbi utanför fönstren.

         Alla är så tysta. Ingen har någonting att säga. Tråkiga människor överallt. Sovande.

         Utanför ligger den gråa himlen och breder ut sig tungt. Allting får en matt ton. Träden, husen, fälten, vägarna. Så färglöst alltihopa. Allting står still. Halvt deprimerade, halvt drogade. Svävandes i ett skevt tillstånd. Tungt och tomt på samma gång. Det är tomheten som gör landskapen så tunga. Den drar liksom allting nedåt med en enorm kraft. Den drar i trädrötter, i vinterfrusna fält, i villorna och framför allt i allt som lever.

         En buss startar vid en busskur. Sakta lunkar den fram. Motorstoppet känns nära. Den ser ut att väga flera hundra ton. En grävskopa står avstängd bredvid en hög av grus och sten. På de gråa industrifasaderna är graffitti utmålat. Tunna lager av färg. De ser ut att kunna ramla av när som helst.

         Tågresenärerna runt om mig, faller in i sömn en efter en. Himlen tjocknar ytterligare. Och tiden känns utdragen. Sekunderna sliter och drar i en. Jag vill bara lägga mig ner på marken och blunda. Ligga i fosterställning och flämta.

         En byggarbetare står ensam i sin orangea overall och stirrar tomt ut i ingenting. Tåget rullar vidare och blickarna flackar. Jag fäster min blick på den punkt som är reserverad för mig. Där jag kan titta ifred utan att behöva möta någon annan människa. Jag isolerar mig och lämnar verkligheten.

Hjärnan använder sig av olika slags fixeringar för att förenkla tillvaron. Det finns konstruktiva fixeringar och destruktiva. Syftet med fixeringen är att göra den relativa och föränderliga verkligheten till något statiskt och hanterbart. En fixering har ofta en ihållande karaktär. För att behålla en fixering under tid krävs det att hjärnan finner bevis för att den fixering man skapat stämmer överens med verkligheten och de intryck man exponeras för. Man försöker alltså legitimera fixeringen omedvetet och behålla dess värde och sanningshalt. Hjärnan söker alltså bevis i tillvaron som bekräftar fixeringens värdegrund. En destruktiv fixering jag haft de senaste två dygnen är fixeringen att skolan känns omöjlig och att jag inte kan förmå mig själv att hantera problematiken. För att hålla fixeringen vid liv har min hjärna utlöst obehagsreaktioner vid de tillfällen jag försökt studera. Enklaste av uppgifter har känts tunga och bortom min kapacitetsförmåga. Genom att trigga igång dessa reaktioner bekräftar min hjärna för sig själv att min skolsituation är överväldigande och omöjlig för mig att lösa. Gång på gång har min hjärna utlöst dessa reaktioner för att bekräfta för sig själv att fixeringen är legitim. Dock så kan inte mekanismen skilja mellan destruktiva och konstruktiva fixeringar. Dessa termer existerar inte. Det enda fokus mekanismen har, är att förenkla och reducera den komplicerade tillvaron till något överskådligt.

Mekanismen är grundläggande för den mänskliga naturen. Vi måste kunna förenkla, kategorisera samt vara självbekräftande för att kunna ha någon form av struktur och riktning i livet. Ambivalens i för stor utsträckning är skadligt och passiviserar och förvirrar. Syftet bakom mekanismen är alltså konstruktivt men ändå så kan mekanismen slå knut på sig själv och orsaka negativa konsekvenser. I dessa lägen är det viktigt kan kunna se det och motarbeta mekanismen. Medvetenhet är grundläggande. I majoriteten av fallen hjälper denna överlevnadsmekanism oss men i vissa fall måste vi vara på alerten för att kunna vara snabbt framme och motverka de destruktiva sorter som ibland uppstår. Om man kan se hur hjärnan försöker legitimera och bekräfta ens destruktiva mekanismer så kan man vara snabbt framme och slå hål på dessa falska argument.

Det går även att konstruera egna konstruktiva fixeringar. Det kräver arbete men är absolut möjligt. Man formulerar en tes, fixering för sig själv – exempelvis att man kan hantera sin skolsituation – och sedan försöker man hitta bevis, argument, som bekräftar ens tes. Man kan till exempel försöka finna bevis varför en uppsats är så enkel och lätthanterlig. Man kan se det som att man använder sig av positiv propaganda för att påverka hjärnan. Dock så lär hjärnan använda sig av motargument för att motarbeta den fixering man skapat. Då gäller det att bemöta motargumenten som i en debatt. Känner du exempelvis ångest när du studerar så kan du förklara det som en oproportionerlig reaktion som saknar grund i verkligheten. Allting är relativt och känslan är endast en subjektiv tolkning. Den beskriver inte en faktisk verklighet. 

Tick. Tack. Sekunderna slår mot medvetandets väggar. Som en stor kyrkklocka som klämtar tungt, slag för slag. Klumpigt rör sig tiden framåt. Andetagen däremot är lätta som en katts försiktiga tassande över marken. Känslorna svävar några centimeter ovanför vardagens tunga betonglandskap. Och här sitter jag och stämmer mina inre instrument i samklang med kvällens toner. Musiken från kvällen spelas från en nysträngad gitarr. Ackorden är sköra och kortlevda. De föds orörda och löses sedan upp snabbt och tystnaden som inträder vibrerar av längan efter den vackra klangen. Som i små oregelbundna explosioner kommer ackorden. Och jag lyssnar och stampar min fot omedvetet i takt till den klara melodin. Det var ett tag sedan jag tillät mig att lyssna. Men nu hör jag melodin och jag tror att jag tänker dansa.